113. August Lindberg Roma, via Parioli 7, den 16/2 10 Tack, kära Farbror, för brefvet! Farbrors negativa och negerande omdöme[1] kändes ju nog så nedslående, om det också – åtminstone hvad mig beträffar – knappast kom oväntadt. Jag har nu en gång mina åsikter om dramatik – som sällan elle[r] aldrig delas af sakförståndiga. Alltså betviflar jag min förmåga att skrifva dramatik, lämplig för våra teatrar, deras skådespelare, kritik och publik. Och de sista båda årens erfarenheter ha ju visat, att mitt tvifvel ingalunda är ogrundadt. Kanske försöker jag ännu en gång – i så fall med en kommedi – Sedan ha mina misslyckade simförsök varit tillräckligt många, för att man utan skrupler ska kunna sätta diagnosen: gråsten. För att nu ett ögonblick tala om Parisina – Farbror säger, att ramen är för stor för innehållet och att stämningen i andra akten är matt. Naturligtvis skulle jag hjärtligen vilja opponera mig men – aquoi bon?[2] Först då Farbror säger, att min hjälte slås ihjäl af det stora namnet Tristan måste jag – icke opponera men väl instämma.[3] Och detta är det egendomliga, som händer mig nu icke för första utan – ja, jag vet icke för hvilken gång. Just då jag ifrigt längtat efter att få måla en gul gubbe, och just då jag trott mig lyckats förverkliga denna intention – då kommer kritiken och säger mig, att jag lyckats. Men säger det så: usch, han har ju målat en gul gubbe! Så här. Dramats tema är: Sagan om en hjälte faschinerar, lockar liksom råttfångarns låt. Ja, Ugo slås ihjäl af Tristans namn och saga! Ugo har tagit på sig en klädnad, som är honom för tung, en kappa, som han ej mäktar axla, ett sagoöde, som han ej kan uppbära. Och från hvilket endast döden kan fria honom. Men jag skall icke längre upptaga Farbrors tid med resonemanger om Parisina Malatesta, ett skådespel saligt i åminnelse – för mig. En försvarstalan öfver den, som dramat själf för, kan jag icke prestera. Addio Parisina Malatesta – för andra gången ransakad och dömd! Och tack för Farbrors intresse! Tack också, att Farbrors uttryck voro milda – ett författarhjärta är ju så förbåldt sensibelt. Nu vill Stina fram på scenen,[4] nu gör jag min enkla sortie senza applausi.[5] Farbrors tillgifne Hjalmar Bergman Maskinskrivet brev. Originalet finns i Bonniers familjearkiv. [1] Bergman tog kritiken av Parisina hårt, eftersom han hyst förhoppning om att svärfadern skulle gilla skådespelet och i sinom tid vilja spela den manliga huvudrollen, Hertig Niccolò. Slutet av brevet vittnar om den vikt och det värde han tillmätte Lindbergs granskning. Även Stina hade blivit bedrövad och skrev den 28/2 till fadern: ”Men af ditt bref fick jag inte ricktigt klart hvad du tyckte, därför frågade jag det som jag skref om förra gången. Du förstår nog, att när man länge lefvat samman med ett sådant arbete, jag får ju höra hvarje dag under arbetet hur det skrider framåt, när man då lärt sig älska dessa människor, lida med dem och känna med dem, och när man är glad åt att arbetet lyckats så, i mitt tycke, så bra, då kommer det som en skopa kallt vatten, när du säger att det inte duger.” Citatet vittnar om Stina Bergmans starka inlevelse i konceptionen av makens verk – inte minst de dramatiska. [2] fr., till vilken nytta. [3] Den andra akten av dramat Parisina inleds med att en gammal hovman just gjort en paus i sin högläsning av det medeltida, lyriska eposet om Tristans och Isoldes tragiska kärlekssaga. Det ungdomliga hovet som omger Parisina vill nu avbryta läsningen vid det ställe, där eposets kärlekspar dricker den trolldryck som får deras passion att blossa upp, något som till sist leder till döden. Parisina och Ugo vill dock fortsätta läsningen och visar bägge med vilken inlevelse de följer Tristans och Isoldes öde, som snart visar sig vara en förutsägelse av deras eget tragiska slut. Jämförelsen mellan den lidelsefulla skildringen av passsionens destruktiva makt i det medeltida eposet – inte minst i Richard Wagners (1813–1883) samtida musikaliska tolkning av Tristansagan 1865 – och i teckningen av den veka förälskelsen mellan Ugo och Parisina i dramat, förtar effekten av den senare framsällningen, menade tydligen August Lindberg och Bergman gav honom rätt. [4] I ett längre tillägg till brevet skriver Stina Bergman, ”egentligen skulle jag ju hålla mig i kulissen och inte gå fram, men jag måste”. Hon värjer sig mot tanken att hennes engagemang för Parisina skulle bero på det förhållandet, ”att det är Hjalmar som skrifvit den”. Hon undrar dock om just den omständigheten kan ha påverkat faderns omdöme i den ena eller andra riktningen. Sin egen fascination motiverar hon sålunda: ”På mig verkar pjäsen så oemotståndligt betagande och fängslande.” Dramat syns henne vara ”en lefvande saga med sagans mystik och skimmerglans öfver sig, och på samma gång den hemska verkligheten som står för oss. Och var viss på att Markgrefven skrämmer oss, när han järnhård och orubblig står framför oss i andra akten.” Fadern har tydligen haft invändningar mot detta avsnitt av dramat, men dottern är förvissad om att ”Spelad som texten, den skrifna och den oskrifna, bjuder, skulle det bli en af de stora gestalter man sent eller aldrig glömmer. Och du min älskade lilla Papps skulle kunna spela den så, som den skall spelas, var säker på det.” [5] senza applausi, ital., – utan applåder. |
|