114. August Lindberg [Rom början av mars 1910] Kära Farbror! För andra gången vill jag besvara ett vinterbref,[1] som ej var adresseradt till mig. Men jag vill förutskicka tvenne saker. För det första: När jag sände Parisina, så var det icke för att Farbror skulle lämna pjesen till teaterchefen. Jag ville endast, att August Lindberg skulle läsa den. För det andra: Det här brefvet skrifves ej af Farbrors svärson.[2] Scribenten är en pojke, som beundrar och har beundrat August Lindberg – allt sedan den tid, då han lärde sig förstå en stor, själsdjup, fantasirik skådespelare. Och en pojke, som håller af August Lindberg. Nåväl! Att Farbror skref: ”Jag vågar icke rekommendera pjesen”– det har ingen betydelse. Men att Farbror advocerade sig ifrån Parisina– att August Lindberg förnekade en roll, [ – – –] [3] personlighet – det var ett slag i ansiktet på den där pojken. Och jag säger mig själf: När August Lindberg tog till sitt motto Kreons: Besinning![4] – då gjorde han det icke af personligt, inre nödtvång – utan af andra orsaker. Och då skrufvade han en mask öfver sitt ansikte, en främlings mask, som förtar andedräkten. Nu har jag skrifvit det här. Och jag vill icke ha svar. Jag tar inte emot snubbor, därför att jag håller af Farbror, håller af August Lindberg! HjB. Handskrivet brev. Originalet finns i Stockholms universitetsbibliotek. [1] Uppenbarligen har detta brev varit avsett endast för dottern Stina. Sannolikt har August Lindberg velat ge en faderlig förklaring till sin inställning till det historiska skådespelet Parisina, detta som svar på hennes eget brev till honom av den 28/2 1910. Därav dateringen. Se brev 113, not 1. [2] Som så ofta tidigare hade Bergman den 23/1 1910 sänt en manuskriptkopia till svärfadern för läsning. Se brev 109 till August Lindberg den 23/1 1910. Bergman önskade att Lindberg en gång skulle komma att tolka den bärande rollen Niccolò d´Este, den svartsjuke markgreven av Ferrara. Möjligen hoppades han också att denne skulle lyckas förmå Dramatenchefen Tor Hedberg att uppföra skådespelet, på samma sätt som skett 1908 med Fru Vendlas kedja. August Lindberg hade tydligen i medvetande om svärsonens grava svartsjuka ansett, att denne i sin gestaltning av temat borde ha visat större besinning. Därför ville han varken påta sig rollgestaltningen eller lägga fram manuskriptet för den nytillträdde Dramatenchefen. 1917 kvarstår minnet av denna kritik i Bergmans självbiografiska anteckningar till Sverker Ek. Se brev 322. Där berättar han, att dramat då det först skrevs omgående sändes till August Lindberg men ”fick ett synnerligen ogynsamt mottagande och gömdes i säcken”. [3] Brevet är här söndertrasat. Två rader har till stora delar fallit bort. Bortfallet kan möjligen med hjälp av ord och ordfragment rekonstrueras sålunda: en roll som har samband med hans konstnärliga personlighet. [4] August Lindberg hade 1903 med stor framgång framfört Sofokles (497–406 f.Kr.) tragedi Kung Oidipus som enmansteater. Vid inövningen av detta drama hade han tydligen fäst sig vid Kreons repliker att Oidipus borde visa större besinning inför sitt öde. Den maningen blev något av en avgörande livsprincip för skådespelaren. Bergman ansåg tydligen att svärfadern nu missbrukat eller missförstått denna hållning och gömt sig bakom en maskliknande, oförstående attityd inför det nyskrivna verket och huvudrollens svartsjukeproblematik. |
|