116. Augusta Lindberg [Rom slutet av mars 1910][1] Kära Augusta! Jag anhåller om att själf få berätta den upprörande, beklagansvärda tilldragelsen.[2] Jag vill nämligen icke, att min hustrus begreppsvirriga, gränslöst partiska uppfattning ska komma fram. Det var absolut Stinas fel, absolut! Döm själf. Långfredagen den 25 dennes blef jag jämte min hustru offentligen utvisad ur kyrkan S.Marco. Hör nu på! Efter att med andakt hafva deltagit i fem gudstjänster inträdde makarna Bergman kl. 4,30 i S.Marco. Kyrkans kor var väl besatt med präster, orgelläktaren med sångare, förhandlingarna voro i full gång – men publiken saknades. Makarna Bergman togo hvar sin stol och satte sig på ett i ögonen fallande ställe – detta uteslutande i afsikt att uppmuntra det naturligtvis sorgsna och nedslagna prästerskapet. Sin älskvärda vana trogen förde fru Bergman en liflig, spirituell konversation. Herr B. svarade enstafvigt, undfallande och i andäktig ton. (Dessa facta förnekas delvis af fru B. Men som undertecknad är hennes målsman, torde man icke behöfva fästa något afseende därvid.) – En ny präst (antagligen kanik) inträder i koret, bugar för altaret, bugar för församlingen. Märk väl! Församlingen utgjordes i denna stund af makarna B., en troligen sinnessvag gubbe och en springpojke. Nåväl, herr B. som är känd för sin urbana höflighet, reser sig tillhälften och besvarar bugningen. Sätter sig åter, tyst och försynt. Alltjämt konverserar fru B., uttrycker sitt misshag med sången, med ”gubbstruttarna” etc. En ny präst inträder – upprepade hälsningar mellan honom och församlingen. Fru B. yttrar (alltjämt tämligen högljudt) ”han tittar på dig.” Herr B. rätar på sig – en smula smickrad – och tittar igen, vänligt, försynt. Fru B. säger: ”Han blänger på dig. Gud hvad han ser arg ut.” Herr B. tillrättavisar henne. En herrans tjänare är aldrig ”arg”. Denne präst hyser sannolikt ett lefvande intresse för sin församling, han vill träda i en verklig rapport med den samma. Och både för att tillmötesgå prästmannens önskan och för att lugna sin hustru, drar herr B. upp sin så godt som rena näsduk och utför trenne högtidliga, mjukt allvarliga viftni[n]gar. Genast reser sig herr kaniken, stiger ned ur koret, går öfver hela kyrkgolfvet rakt fram till församlingen. Fru B. svimmar. Prästen säger: ”Mitt herrskap här konverseras icke, här bedes. Konversera gör man därute.” Och han gör en stor gest mot dörren. Herr B. framför sin afsvimmade hustrus ursäkt, tar sagda hustru på ryggen och aflägsnar sig, enkelt, värdigt, försynt. Märk väl: Prästen talade hvarken om hälsning eller viftning – båda delarna voro fullkomligt på sin plats – men han talade om konversation. Och nu frågar jag Augusta, som ju känner mig sedan flera år tillbaka: Brukar jag konversera? Aldrig! Det är ingalunda min afsikt att lägga sten på börda för min stackars hustru. Men sanningen måste fram. Skulle det goda förhållandet mellan den Romerska kyrkan och mig härigenom hafva afbrutits – till skada äfven för mig – så är detta utan tvifvel min hustrus fel. Och Gud vet, hur det går. Hans Helighet har kategoriskt vägrat att mottaga mig i audiens. Den förklaring, jag här ofvan afgifvit är den enda riktiga. Och kan jag den med ed bestyrka. Såsom dokument för 1910–talets kyrkohistoria torde den bli af oskattbart värde. Men naturligtvis vill jag icke publicera den nu – för min stackars hustrus skull – Om jag icke vore fullständigt öfvertygad om det öfverflödiga af en sådan framställning, skulle jag vilja påminna Augusta om, att en svärmors kanske vackraste dyggd är discretion. Med vördnad och tillgifvenhet Augustas Hjalmar Bergman N.B. Det torde icke vara olämpligt nämna, att makarna B. kl. 4,30 endast hade intagit ett mellanmål, hvarvid inga som hälst sprithaltiga drycker förtärts. [Handskrivet tillägg av Stina Bergman:] Jag behöfver väl inte försvara mig, det förstås ju ändå hvems felet var – Maskinskrivet brev. Originalet finns i Stockholms universitetsbibliotek. [1] Brevet torde ha tillkommit i anslutning till påsken, som detta år inföll sista helgen i mars. [2] Intermezzot återger hur det unga paret önskat följa de ofta praktfulla ceremonier som sedvanligen anordnas i samband med påskhögtiderna i Rom. |
|