12. Alma Hedberg

Firenze den 18/12 901.

Lilla min Flicka!

Detta är julbref, fast det redan skrifves — 6 dagar i förväg — men posten går så långsamt. Om det skulle komma i förväg, hoppas jag att min lilla flicka har nog respekt för sin åldrige och vise farbror att icke öppna det!

För se! i detta brefvet ligger en liten julklapp – liten, det är sant, men i mitt tycke också ganska söt och ett verkligt florentiner arbete – utaf en gammal firma – och Firenze är pergamentets stad af gammal rätt. – Håll till godo min lilla Tante!! Det kunde vara mycket större men inte mera välment! (liljan, egentligen en iris, är Firenzes vapen). Och många, många, många hjärtliga önskningar till en glad jul och ett godt Nytt år för Tante och alla Tantes kära!!! Och säger jag: Måtte det gå min lilla Flicka, som Hon förtjänar! inte tror jag att jag då önskar Henne något ondt!!! – Nu skall jag väl tala om, hur jag skall fira min Julafton. På morgonen, när jag vaknar skall jag tända på nio helgonavaxljus (lilla julgranen!) så skall jag äta mandelmasagrisar och konfekt, som just nu kommo hemmifrån (tänk de hade bara ätit upp en tredjedel i tullen!!! och jag som trodde jag möjligen kunde få ett griseöra!) samt läsa julnummer och jultidningar, som jag hoppas jag får! (allt strump-julklappar!) Så går dagen (utan att klä Julgran – men se det brukar då Tova^[1] göra ändå!) På kvällen är sedan julklapps–utdelning till och från herrskapet Nicatis^[2] och fröken Gegerfelt^[3] – samt till mig min stora Julklapp hemifrån (vidare om denna sedan). Slutligen kommer den italienska parten af min Julfirning: midnattsmessan. Den gläder jag mig mycket åt. Se där! Ecco! Och under hela tiden skall jag tänka på mina små vänner i Sverige!!!

Ja, så var det om julklappen. Jo se, jag fick 200 lire hemmifrån till det ändamålet och Mamma skref att jag borde köpa mig ett riktigt varaktigt minne af min resa. Puh, så jag stånkade under valets börda! Men så fick jag en idé – och den fann jag och den finner jag och den kommer jag att finna mycket god – snillrik! Cioè:^[4] att skaffa mig ett italienskt bibliotek! Nu håller jag på och köper det samman, börjande med Dante, Tasso, Petrarka, Boccaccio, Ariosto, Gallilei m.fl. o.s.v. slutande med Foggazzano, Villari, De Amicis och D´Annunzio, undertiden genomlöpande Italiens mera framstående författare på nästan alla områden – sålunda en samling på 70-80 volymer af omkring 35 författare.^[5] Är inte det skönt?!! Jag tycker så!

En nyhet kan jag tala om och det är att jag öfvergifvit min plan att fara till Paris: för det första, emedan jag, då jag sett Italien troligen är så pass trött och proppad att jag icke på en tre veckor orkar slå i mig Paris, så att jag däraf kan ha någon nytta; för det andra: att, då jag väl en gång börjar resa hem, har jag nog ingen vidare lust att uppehålla mig så länge på vägen. Till Paris kan jag kanske komma någon annan gång – det är ju inte så långt hemmifrån. Däremot håller jag fast planen att fara öfver rivieran hem, det är ju så midt i vägen, samt sedan fortsätta öfver Genève–Berlin. Ifall detta förslag vinner Pappa och Mammas bifall stannar jag här äfven nästa månad (nog har jag att göra, alltid!) samt maj månad i Rom. Min florentiner vistelse blir sålunda rätt mycket längre än min Rom-dito, men där kommer jag att taga plats efter plats, hvilket ju går mycket fortare än att taga mästare efter mästare som här. Jag tycker nog, att det är ganska tråkigt att icke få se Paris nu – men jag tror det är bättre så – hvad tror Tante?

Kära Tante, jag sade innan jag for: "Det är ett lärorikt land jag far till." – och jag hade rätt: det är ett lärorikt land, kanske det mest lärorika. Hade jag vågat säga, hvad jag tänkte: "Det är ett farligt land jag far till" – också då skulle jag haft rätt. Det är ett farligt land – kanske det mest farliga. Så djupt är det fallet Italien, att det aldrig skall resa sig – förrän den sista italienaren dödt. Ett land, där lidelse och feghet paras för att föda laster. Ett land med eld, eld, eld – utan dygdens band. O, det är ett land för mig, som elden ger Laokoonplågor!^[6] Ni ha' undrat hvarför, när jag skrifver, mina tankar gå så dystra vägar – anade Ni, hur det hjärta ser ut, som hyser dem, vek Ni kanske undan för lågan och släppte det tag, som håller mig vid lifvet. Jag, jag gråter ibland öfver min eld – då musiken öppnar himlaportarna och jag ser Honom med kärleksögonen, med drag af den skönhet som är min längtan och mitt mål, då gråter jag. Men ändå – ändå ryser jag vid tanken på att elden skall slockna, att jag skall bli kol – svart – kallt. Denna strid, detta underliga problem – skönheten – ack, fann jag den, hel, fullkomlig – den blefve min Gud. Den är min Gud. Den är allas Gud. Plato anade det, Kristus visste det, jag tror det.

Nej, hvarför skrifver jag allt detta? – i ett julbref!

Ännu en gång en riktigt, riktigt, riktigt glad Jul och godt Nytt år och många, många hälsningar från Tantes egen

Hjalmar!

Hjärtligt tack lilla Tante för tidningen, det var så roligt att läsa samt så öfverensstämmande med mina egna tankar i saken. Men hur har de kunnat vänta sig att akademien skulle utse en man, som genom sina skrifter [inte] kan väcka den minsta oro i sinnena hvare sig åt det ena eller andra hållet! Och denna Virsén, som borde sitta på Långholmen istället för i akademien.^[7]

Mamma har skickat mig (skrifver hon) S. Lagerlöfs sista bok.^[8] Jag är ganska nyfiken – men inte mycket förhoppningsfull. Jag har visserligen endast läst Gösta Berlings saga men att döma efter den så! D. S.

Tante har väl fått det bref där jag talar om Larssons bref?^[9]

Handskrivet brev. Originalet finns i Stockholms universitetsbibliotek.