14. Alma Hedberg

Firenze den 26/1 902

Kära min lilla Flicka och Tante!

Nu på söndags eftermiddagen skall jag väl ta´ mig en liten prat-stund med min lill[a] Flicka. Och berätta hvad jag sett på min resa. Nå Bologna, Ferrara och Verona hoppar jag öfver – alldeles. Men Venezia – det var en märkvärdig stad – död, så fullkomligt död – ett balsameradt lik – och det gaf intresse – ett ohyggligt. Hvad konsten i denna stad beträffar, så är den vacker – jag talar nu om arkitekturen – vacker i Venezia – men endast i Venezia. Med undantag af Sanzovinos bibliotek^[1] och några för och hög renaissance pallats och kyrkor, som – huru vackra de än äro – dock verka främmande, så är den Venezianska arkitekturen något alldeles för sig – ett barn af Doge palatset och San Marco-kyrkan. I dess ådror flyter treblandat blod – mycket österländskt, något romanskt – och framför allt: lagunernas blod – hafsblodet – det rika, lättsinniga, glödande venezianer blodet. Att se Doge palatset eller dess son Pallazzo C´a D´oro* utan att känna sig gripen af dess skönhet – på samma gång skrattande och grym – är omöjligt. Men hvad skulle de vara utan vattnet, hafvet, canalerna? En såpbubbla, som sväfvar i solsken, är en värld af under – en såpbubbla, som fallit till marken – är en bubbla. Hvad skulle de vara – Venezias pallatser – om ej deras stenar sett kyssande munnar och dolkstötta kroppar? om de ej ekat af suckar och skratt, om de ej burit njutningslystnadens och maktbegärets präster och prästinnor? Och San Marco – denna platta skrikande blandning af orientalism och – gud vet hvad – hvad ger den makt att väcka bäfvan? – historien[,] historien om tusenden trötta fötter, om tusenden hänrykta blickar, om tusenden heta läppar, som torkat och spruckit af längtan att få kyssa en sten i evangelistens brokiga sarkofag.

Historia – se där Venezias makt.

Hvad den venezianska målarskolan beträffar så är den – med undantag af de äldre – Muranarna, ^[2] Bellini^[3] – bland de yngre Basaiti, Morone, Tizian^[4] (dock ej hans madonnor) samt i allmänhet porträtterna – i mitt tycke förskräcklig! Icke hvad utförandet beträffar (dock

är till ex. P. Veronese^[5] odräglig i sin composition och färgerna äro i allmänhet i för skrikande kontraster) men moralen! vore den blott lättfärdig – det kunde man förlåta venezianare – men den är dum, platt. Äfven de äldre påminna alltför mycket om den Michelangelska, Tizianska och Rubensiska "efterklangen" – Två besök i Academien gjorde mig utom mig af oro och nervositet. Basta med detta! Men som ett sista ord: det finns endast ett Venezia.

Mitt mål med denna resan (den hela) har jag nära nog redan vunnit – åtminstone så vidt det står i samband med konsten. Jag kom hit för att se den (konsten) ej som konstnär, ej heller, som varande eller blifvande konstkritiker (ehuru jag i senare fallet gått ganska långt!). Jag kom som filosof att finna en felande del i mitt system – och jag tror jag funnit den. Att skrifva vidare om det nu skulle taga dagar – veckor – kanske längre.

Det lif jag kommit i beröring med och de känslor det väckt till lif? Ack Tante i det fallet har min resa haft en omätlig betydelse, oändlig!

För att sammanfatta alla de många i ett så har jag lärt (vetat det hade jag väl förut, men nu har jag lärt känna det) att människan[s] första plikt mot sig själf och andra, hennes första änd[a]mål med detta lif, hennes första botemedel mot den sjukdom, som kallas synd, är: själfbehärskning! – Det ordet låter kanske icke mycket – men tänk på hvad det i själfva verket betyder, så förstår Tante mig nog.

Å jag har sett mycket på dessa fyra månader – mycket ondt. Detta är just landet därför. Det finns laster, Tante, som äro för grofva att endast till namnet nå den sfer där Tante, Mamma, mina syskon och andra lefva, laster, som tillochmed de osedligaste små smutsblad sky att vidröra. Det ondaste af det onda har jag sett – och hvad har det lärt mig? "Kaste den första stenen, som själf är ren" och denne – han gör det minst af alla.

Ingen är bunden så hårdt att han ej en gång skall blifva fri.

Se där två lärdomar, som jag väl vetat förut, men – veta – och känna..! Men lärdom får man betala med krafter – ej minst när den är af detta slag. Och jag är trött – mycket trött till själen – kroppen reder sig nog nu som alltid. Däraf kommer också min längtan hem – sannerligen jag kunde ha' lust, att när som helst ge mig af. Hvad, som kanske mer än annat drar mig hem, är min längtan efter mitt arbete – skrifningen. Ty här – impossibile, proprio impossibile!^[6] Och likväl spökar det i min hjärna och ger mig ingen ro. I synnerhet detta sista skådespel, till hvilket jag gjorde utkastet i höstas och, som nu alltmer börjar få fyllig gestalt. Eivor Varing^[7] heter det namnet på en kvinna. Dess innehåll kan jag ange med de första raderna af Commedia Divina, som skola blifva motto.

"Nel mezzo del cammin di nostra vita

Mi ritrovai per una selva oscura

che la diritta vita era smarrita.

Eh quanto a dir qual era e cosadura

Questa selva selvaggio aspra e forte

che nel pensier rinnova la paura

Tanto e amara che poco e piu morte

---------

I´non so ben ridir com´io v´entrai´

Tanto era pien di sonno in su quel punto

Che la verace via abbandonai."^[8]

Min andra idé är att skrifva ett skådespel "Girolamo Savannarola" och den börjar delvis taga former – dock först måste jag naturligtvis taga grundlig kännedom om både hans och hans tids historia. – Men Tante kan ju tänka sig, att, när detta ligger öfver mig utan att jag kan röra handen för att sätta det i lif – måste det vara plågsamt otäckt rent af.

Tack kära min lilla rara Tante för sista brefkortet och i öfrigt för allt besvär och obehag Tante har för min skull! Tack kära Lilla! Apropos kommer jag snart från Rom – dit jag far om Fredag – sända en ny uppsats – denna gång kanske gjord med mera omsorg – om italienska prester, hufvudsakligen om deras inverkan på italiens förfall. Detta intresserar mig själf mycket – kanske blir det därför bättre. Mycket ovisst torde det väl däremot vara, om det försiktiga St. Dag.^[9] ville taga mot en artikel, som kanske ej alls blir försiktig. Lika godt!

Adjö nu min kära lilla Tante många, många hälsningar till alla Tantes – men mest och best till min lilla Flicka själf från Hennes egen

Farbror Baffe!

Finner lilla Tante att något jag här sagdt borde omtalas för Grodan,^[10] ber jag Tante vid tillfälle göra det. Själf är jag så rädd att skrifva något, som kan oroa Dem. – Skall sedan skicka min adr. i Rom. Hur länge kommer jag stanna där? Det är då en dilemma: att sörga öfver att vistas i ett land och på samma gång sörga öfver att lämna det

[Tillägg på tvären i brevet på olika sidor:] Jag har läst litet svensk litteratur här också. Selma Lagerlöfs Jerusalem I (betydligt öfverlägset "G.Bs saga" och ett verkligt mästerverk att döma af denna första del.) Geijerstams Kvinnomakt (ännu ej slutat – men förefaller mig mycket bra) samt så äfven Zolas ”Fecondité”. I tekniskt hänseende öfverträffar det "Travaille", ehuru det ej på långa vägar når upp till de tidigare verken. Hvad innehållet beträffar, samma sladder som i "Travaille". En gammal vivör, som blifvit barn på nytt och som blandar barnets enfald med den gamle vivörens [känsla?] för snusk.

Hoppas brefkortet från V. kommit fram.^[11]

*Odelmarks tafla, ^[12]som Mamma fått af Tante föreställer detta pallats ej Orsini, som ej existerar i V.

Handskrivet brev. Originalet finns i Stockholms universitetsbibliotek.