16. Herman Brulin Stockholm den 24/9/902 Gode Herman! Gode kallar jag Dig först och främst därför, att Du är god och nu särskildt därför, att jag behöfver anropa denna Din godhet. Ty jag erkänner detta vara oförsvarligt lång tid efter Din vänliga skrifvelse af mars månad. Dock, helt utan försvar är jag ej. I slutet af mars samt början af april drog jag mig flackande uppför. Någon långvarig adress hade jag ej; kunde således ej få Ditt bref. Och när jag så ändtligen kom hem var jag sannerligen ej i stånd till brefskrifning. Mitt uppförande vid den tiden var synnerligen ologiskt. Du, som är van att se mig segla med filosofiens raksprungna vindar, skulle sannerligen ej känt mig. Mitt ansikte förvreds till ett godt nöjes-instrument för minderåriga och hade mina armars och bens rörelser varit lika välriktade som kraftiga och ihållande, hade de kunnat drifva ett mindre elektricitetsverk. Hvad det var för en liten djäfvul som hviskade svartheter i mina öron, det vet jag ej. Att mina vänner läkarne förklarade saken som lypermania, patofobi[?], hyperestesi m.m.[1] var mig naturligen till stor uppbyggelse. Som minne af denna sköna tid – sträckande sig långt in i juli – har jag nu emellertid endast en liten älsklig svaghet i vänstra ögat; men, vill doktor Nordensson,[2] så nog vill ögat bli bra. Sen dess har jag hållit på och planerat för vintern, och sedan en vecka finns jag och mitt öde att träffa i Stockholm. Den vördade Larssons[3] välsignelse har jag undfått i Lund och på hans uppmaning hvilar jag nu i min älskade Platons sköte. – Min kärlek börjar, fortsätter – slutar den? Nog. Ditt lakoniska brefkort slog mig. Hur mår Du? Vid allt! – bra? Och Dina Föräldrar? Och kretsen? Större? – mindre? Och dess medlemmar? Större? – mindre? Ja, jag menar endast: i visdom och nåd? Och endast frågar jag: större? Men bästa Människa Du är väl aldrig i Stockholm heller? Svara! Eller kommer Du hit? När? Någon gång i framtiden skall jag öfvervinna slätten (det är ju en slätt?) häremellan och Upsala, och då ber jag att få uppvakta Dina Föräldrar, att få höra och se Din vänliga visdom, att få anställa undersökningar angående kretsens och dess medlemmars psycologiska utveckling från våren 1901 till hösten 1902. Till-låtes det mig? Jag antar, Upsala är sig likt; jag antar professor Geijer[4] lefver. Alltså ingen anledning till en glad betraktelse. Skall kungsemnet vara där i vinter också, eller skall han skjutsas till alla verkliga kungsemnens hem och säte? Det är ju möjligt att Upsala är sig likt äfven på fotografi; men den dagen jag ser Dig, Bäste, i Idun den dagen skall jag personligen öfvertyga mig om att ingen fasansfull olycka drabbat Dig kroppsligen eller andligen. Godt; skall göras. Nu, åt Gudarne! Lef väl! Och bringe Du samma hälsning med vördnad till Dina Föräldrar. Hälsa Visdomsgnagarne! Hälsa Dig Själf! Allt detta från Din vän Hjalmar Bergman Vänta! – min adress är Clarabergsgatan 50; kommer Du till Stockholm så vet att detta är ett par hus från Drottninggatan åt Centralhållet till. – Bergstrand[5] träffade jag i augusti och i Marstrand; han skulle återvända till Rom längre fram. Du har kanske träffat honom. – I november skall min syster gifta sig;[6] skulle icke kolera, smittkoppor eller den våldsamma digerdöden vara skäl nog att uteblifva från en så hemsk tillställning? Skulle min värsta aning – marskalkar! – gå i fullbordan, då får jag slag, och så har jag gjort slag i den saken. Ty, fy, det var inte meningen att –! Jag döljer mitt ansikte – jag
Densamme som förut. Handskrivet brev. Originalet finns i Riksarkivet. [1] Dessa diagnoser ger en viss uppfattning om arten av Bergmans neuros: lypermania – melankoli, patofobi – rädsla för ångestanfall och hyperestesi – överkänslighet. [2] Bergmans ögonsjukdom – synnervsinflammation – besvärade honom till och från, inte minst under de första åren av 00–talet. Dessa besvär medförde även svåra depressioner med inslag av hysteri. Han behandlades vid denna tid av den framträdande privatpraktiserande ögonläkaren Erik W. Nordenson (1847–1919) i Stockholm. [3] Filosofiprofessorn Hans Larsson. Se brev 13 till Herman Brulin den 4/1 1902. [4] Reinhold Geijer (1849–1922), professor i praktisk filosofi i Uppsala, utsattes ofta för Bergmans ironi. Se brev 68 till Hans Larsson den 28/10 1906. [5] Östen Bergstrand. Se brev 13 till Herman Brulin den 4/1 1902, not 14 [6] Syftar på bröllopet mellan Ester Bergman och friherre Fredrik von Friesendorff, som ägde rum den 11/11 1902. Bergman höll vid detta tillfälle ett av familjen mycket uppmärksammat tal till sin syster, som finns bevarat i manuskript i Örebro universitetsbibliotek. |
|