179. Klara Johanson Hälsingborg, Karl Gustafsg. 66 28/5 XII Fröken Klara Johanson! Jag har lekt storstad i Malmö några dar, och när jag kom hem, fann jag Edert bref. Tack! Det var mycket riktigt en officiell rec., jag hade önskat. Men om Ni tror, att jag inte sätter värde på en privat, så beror det på, att Ni inte vet, hur pass ensam jag är. Ja, en ”världsöfvervinnare från den blå himlen” hade nog rensat luften i min stad och bok.[1] Men där fanns ingen. Där fanns endast två helt vanliga världsöfvervinnare: spriten och religionen. Och ingendera delen stamma från himlen. Hvad som intresserat mig har varit att samvetsgrant iakttaga människornas långsamma, värdiga och löjliga gång framöfver tjärstickan. Hvarken vägen eller målet ha intresserat mig. Utan sättet att gå. Men när man gör sådana iakttagelser, blir man understundom offer för en optisk villa – eller är det en mekanisk sanning? Man finner att det är saken ensam, som rör sig. Ännu en sak: att skratta och att gråta äro fysiska processer och det var aldrig lönt, att Ni söker förneka dem. Men förnekar Ni glädjen, så blir det en annan sak. Den är transcendental. Ett okändt ämne, som kan bli föremål för många tankar ō många bläckhorn. Er Hjalmar Bergman Handskrivet brev. Originalet finns i Kungliga biblioteket. [1] Bergman hade satsat mycket på sitt nya litterära projekt Vi Bookar, Krokar och Rothar. Tor Bonnier hade vid läsningen av manuskriptet i uppskattande ordalag i ett brev den 6/2 1912 siat om framgång: ”Jag hade några mycket och odelat angenäma timmar i söndags kväll, då jag läste din bok, som jag inte kunde lämna och först slutade långt fram på natten. Och jag tycker också att man säkert skulle kunna räkna på ett allmänt erkännande af att boken är utomordentligt rolig.” Se brev 169 till Tor Bonnier den 1/2 1912, not 1 och brev 171 till Marie Franzos den 11/2 1912. Denna förhoppning kom dock på skam, eftersom mottagandet av romanen för det mesta blev kritiskt i de fåtaliga recensionerna. Den första anmälan i Dagens Nyheter den 10/5 1912, signerad John Landquist, var dock positiv i sin helhetsbedömning, medan Olof Rabenius den 20/5 1912 i Stockholms Dagblad – Klara Johansons gamla organ – utfärdade följande totala underkännande av verkets konstnärliga värde: ”Det vore att utsträcka sin kritiska liberalitet över gränsen, om man skänkte Hjalmar Bergmans roman något annat erkännande än det indirekta att den är skriven av en utan tvivel begåvad författare, som i stilen röjer sin talang även då den befinner sig på avvägar. Ty Vi Bookar, Krokar och Rothar är ett i sin helhet misslyckat verk och lider inom sitt stora omfång av voluminösa brister.” I almanackan fortsätter Bergman – bl.a. den 26 maj – att endast notera orden: ”Sjuk. Djäfligt”. I brev till modern den 31/5 1912 konstaterar han med tillkämpad likgiltighet: ”Af recensenterna är det ju – ifråga om mig – alltid två ō två som ordagrannt motsäga hvarandra.” Han tillägger: ”Jag kom – tyvärr för sent – på idén att be Klara Johanson recensera mig i St. D. Hon svarade privat, att hon förvisso skulle ha visat sig uppskatta boken bättre än collegan i tidningen. Men hvad hon saknade i boken var en riktigt konstig ō bizarr person. Om man nu jämför detta med Bööks klagan öfver det alltför bizarra ō overkliga så kommer man – jo, till hvad? Till ingenting, till likgiltighet.” |
|