Hjalmar Bergmans korrespondenser 1900-1930
Start | Brev | Hemvist | Avsändningsorter | Adressater | Personer | Verk | Genrer | Bilder | Brevskrivaren Bergman


2. Alma Hedberg

Upsala den 21/3 901

Kära min lilla Flicka!

Nu kommer ändtligen ett bref – men långt blir icke ens detta enda, sena! Jag urladdade ju alla mina nyheter muntligen i Stockholm och under de efterföljande 8 dagarna har just icke något märkvärdigt skett.

Cyrano[1] var mycket bättre att se än att höra och tilltalade mig i så hög grad som en heroisk komedie kan göra det. Uppsättningen och utförandet voro utmärkta. Personne[2] var rent af storartad! Att han kunde komma något sådant åstad hade jag då aldrig trott. Men kanske talar jag i onödan, kanske har den lilla "Läserskan" själf varit och sett Cyrano, (d.v.s. njutit, ty den lilla Alma måtte bestämdt njuta vårdslöst af något sådant).

Den afton jag ärade Dramatiskans obehagliga salong,[3] var denna efektfullt prydd af det hvita majestätet,[4] som täcktes ifrigt gäspa och klappa. Schade, Schade, att icke min lilla royalistiska Tante var med!

Här går föröfrigt allt sin gilla gång och jag studerar af alla krafter salig Kant,[5] som ännu efter döden är en synnerligen intressant personlighet, om jag än icke är böjd att skatta honom så högt, som vidtberömda filosofiska fakulteten i Upsala behagar göra det. Men han reder sig nog ändå, tänker jag!

Mina ögon äro skapliga. Jag var i måndags uppe hos professor Gullstrand[6] igen och han fann allt ganska godt. Men någon förhoppning att i en framtid få slippa glasögona har jag nog icke. Fattade jag den lärde mannens ord riktigt, så är felet det, att jag har för stora pupiller och att jag ser olika med olika delar af dessa, hvilket inverkar högeligen menligt på mitt nervsystem. Så angsåg han, att detta fel delvis bidragit till min neurasteni förra hösten och att jag riskerar få igen densamma, om jag lägger bort dem. Nå, man får minsann var[a] nöjd att det är, som det är!

I går kväll telefonerade jag hem. De voro alla i hufvudsak krya, ehuru litet flunsiga. (Hufvudsak skall för all del icke vara någon vitz!!!!!) Grodan[7] bekände med ångestdarrande röst att hon ännu icke skrifvit till Tante. Snart skulle hon dock göra det. För öfrigt bör det alls icke för[s]vara Dem då De betänka att familjens ende son icke fått bref sedan 8 dagar i tisdags. O, mänskliga ondska!

Den 3dje skall jag gifva mig af hem och stannar nog då ända till den 14de. Det skall bli riktigt skönt!!! På hemresan får jag nog icke tillfälle att träffa min lilla Flicka, ty jag kommer till Stockholm 10,10 och far därifrån 10,30. Men på återresan kunna vi väl göra likadant som förra gången eller hur? – Riktigt skönt skall det bli att få komma hem och hvila sig, ty uppriktigt sagdt är jag ganska trött – och inte minst på Upsala! Adjö nu för denna gången Tanten min, många hälsningar till Flickans alla kära, men ännu flere till Flickan själf från hennes ärevördige, tillgifne,

gamle Farbror!

Jag hoppas att gamla-Tante[8] är riktigt bra nu! Min obekanta hälsning till ungherrarna Hessler!

Handskrivet brev. Originalet finns i Stockholms universitetsbibliotek.

Alma Hedberg var född i Örebro den 3 oktober 1853 och dog 1927. Hon flyttade till Stockholm 1880, där hon arbetade som kontorist vid Sofia Gumælius annonsbyrå och kom i kontakt med representanter för den radikala kvinnorörelsen, bl.a. Stina Quint. Alma Hedberg gifte sig aldrig.[9] Hon var nära ungdomsvän till Bergmans mor Fredrique Bergman. Bergmans systerdotter, Irma S:t Cyr, karaktäriserar henne som en ”märkeskvinna” och tillägger: ”Till det yttre var hon en söt, vek och förtjusande kvinna. Till det inre var hon fast och stark som klippan av granit. Med stor oförskräckthet blev hon en av de första arbetande yrkeskvinnorna, något rätt ovanligt för en familjeflicka, uppfostrad att gifta sig.” För Hjalmar Bergman var hon något av en biktmor, som han öppenhjärtigt kunde delge sina upplevelser och omtumlande innersta tankar under åren före äktenskapet. Den nära relationen framgår av hans pendlande mellan olika tilltal till henne som ”Min lilla Flicka” och ”Kära Tante”. Under dessa år hjälpte hon honom dessutom både med renskrivning av hans manuskript och försök till placering av hans arbeten.

                


[1] Edmond Rostands (1868–1918) klassiska versdrama Cyrano de Bergerac från 1898, en av gamla Dramatiska teaterns långkörare. Det spelades mer än 100 gånger under säsongerna 1901–1902.

[2] Den framträdande karaktärsskådespelaren Nils Personne (1850–1928) tolkade huvudgestalten, en av hans paradroller.

[3] Gamla Dramatiska teatern, kallad Gamla Dramaten, låg vid Kungsträdgården och hade på privat initiativ byggts 1842. Dess salong var uppbyggd med parkett och tre rader och rymde 640 platser. På grund av brandfara kom teatern att rivas strax efter den nya Dramatenbyggnadens färdigställande 1908.

[4] Den vithårige och åldrade monarken Oscar II.

[5] Filosofen Immanuel Kant (1724–1804).

[6] Bergmans ögonläkare Alvar Gullstrand (1882–1930), professor i oftalmiatrik i Uppsala och nobelpristagare i medicin 1911.

[7] Smeknamn på Bergmans mor Fredrique Bergman.

[8] Alma Hedbergs mor.

[9] Uppgifterna är hämtade ur rotemansarkivet i Stockholms stadsarkiv, där den sista uppgiften är daterad 1926. Uppgift om dödsåret saknas men det bör ha varit 1927. I ett brev till sin mor, Fredrique Bergman, den 8/8 1927 berättar Bergman, att han mottagit ett par böcker och en vas som testamentariska gåvor efter Alma Hedberg.

Personer:

Bergman, Claes (45)
Bergman, Fredrique (54)
Gullstrand, Alvar (1)
Hedberg, Alma (18)
Kant, Immanuel (2)
Oscar II, sv. kung (1)
Personne, Nils (5)
Quint, Stina (3)
Rostand, Edmond (3)
S:t Cyr, Irma (29)

Adressat:

Hedberg, Alma (11)

Användning

Fritt att använda materialet.

Vid publicering citera med:
"Sverker R. Ek, Marianne Ek, Fredrik Palm,
Hjalmar Bergman: korrespondenser 1900-1930,
tillgängligt på http:/www.hjalmarbergman.se"
Publiceringsinformation i DIVA