21. Eva Andersson

Örebro den 23/9 1903

Kära Eva Katinka.

Hjärtligt tack från mig och min Mamma för vänliga telegramet. Och förlåt den lilla fina piken. Men se både jag och Bärta^[1] tyckte jag borde ha en gratulation på min födelsedag, och därför lät jag så omärkligt förstå – ja –

Jo ser Eva nu är saken den, att gumman Andersson gått och hyrt ut mitt rum åt obehörig person, hvadan jag är tvungen att se mig om efter ett nytt. Och nu dyker det upp hos mig ett dunkelt minne, att Eva – eller Hugo – förra terminen kände till ett lämpligt rum, som jag skulle tagit om ej min dyra Mari-Louise hade kommit emellan. Vore nu detta rum – som visst befinner sig i Er omedelbara närhet – ledigt, så ville måhända E.K. föranstalta ett vänligt meningsutbyte mellan mig och besagda rums värd eller värdinna?

Säg, vill E.K. det? DET VORE SYNNERLIGEN SNÄLLT AF E.K.

I söndags förfriskade fabrikör D.J. Elgerus^[2] mig och min familj med en särdeles angenäm åktur till det natursköna Adolfsberg. Hvarefter fabrikören och hans älskvärda husföreståndarinna hedrade en enkel supe i mitt hem. Efter supen vidtog ett animeradt komet-spel.

I går aflade jag en kort visit i fabrikö[r]ens hem, hvarvid fabrikören uppåt ett mig erbjudet och sålunda moraliter tillhörande äpple. Fröken Rahlen  uttryckte på ett lifligt och tilltalande sätt sin indignation men med min vanliga gentillesse dolde jag min sinnesrörelse och hämmade den genom en kort betraktelse öfver de dolörer, som allt för ofta beledsaga ett äpples uppätande.

Mina föreläsningar^[3] fortgå, och hafva de förskaffat mig une petite caresse af den GLOIRE,^[4] som ständigt bör vara den ädle ynglingens och den mogne mannens älskarinna.

Den pecuniära avance som under stundom brukar vara GLOIRENS agreabla compagne har dock uteblifvit. Och smärtsamt nog är det endast a grand'peine^[5] debet och credit gå ihop.

Har H.Ch.^[6] snufva? Framför i så fall min varma condoleance. Själf är jag hemsökt af ett horribelt refroidissement och kan därför rätt väl estimera dess desagrement.

Med den ljufvaste esperance om Eva Katinkas, Hugo Christians och min värderade Petite Cheries, mademoisell Birgittes exellantes santes

förblifver och framhärdar jag EDER trofaste och upprichtige ven

Hjalmar Bergman

[Tillskrivet på tvären på första sidan:] Samtliga hälsa.

Jag har inte vunnit någonting på lotteriet och ändå hade jag en lott-0 de bedragarna. 

 [Tillskrivet på tvären på sista sidan:] Jeppe är väl en högst vanlig katt nu? Ack – det är sämre än döden.

DE tecken, som dels skulle utrycka mina utrop, dels tillkännagifva min kännedom om det franska språkets ortografi, finnas icke på min maskin. Och vittnar dessa teckens bortovaro sålunda icke om min indifference än mindre om någon ignorance.^[7]

Just nu kommer jag ihog att jag glömde betala Hugo min telefo[n]skuld i somras. Det får Han ursäkta. – Och så får han vara snäll och skrifva det på en liten lapp och skicka den hit eller gömma den tills jag kommer upp. Bed honom det. Bed honom vidare ursäkta att jag kom med min lilla fina pik midt under hans mottagning. Det berodde inte på någon fräck framfusighet, utan på en slarfvig glömska. Säg honom det.

Maskinskrivet brev. Originalet finns i Stockholms universitetsbibliotek.

Eva Andersson, f. Elgérus. Yngsta syster till Fredrique Bergman och gift med läkaren Hugo Christian Andersson.