229. August Lindberg Helsingborg den 7/4 XIV Kära Farbror! I natt, som var, drömde jag att general Liljehök[1] under högtidliga former till mig öfverlämnade en liten påse innehållande påskägg. Men när jag vaknar, står Farbror där och öfverlämnar med gifmild hand – två premierer! Nej, skulle jag till sist få se August Lindberg i mitt ett stycke! Nå, jag minns en vacker Gottlandssommar, då August Lindberg lofvade spela herr Björn i Kedjan – får jag nu se en Bror Olsson nalkas teatern före premieren, så vet jag hvad jag gör. Revolvern är redan inköpt.[2] Jag har naturligtvis genast satt mig i förbindelse med Herrn[3] – som tycks sköta Fruns affärer – och så snart jag får ett någotsånär klart besked, skall det ofördröjligen postas eller telefoneras vidare. Hur Frun egentligen ställer sig till pjes och roll, har jag trots liflig korrespondence ej fått klart. Är dock rädd, att hon finner rollen för liten (bredvid den manliga). Hon är ju själf så stor. Jaså, ryktet säger, ”att författaren ej vill träffa någon.” Tyvärr måste jag bekräfta ryktet. Men Farbror – var öfvertygad om en sak! Om ”författaren” vid trettio års ålder stänger sig inne – d.v.s. stänger sig ute från ¾ af alla möjligheter till framgång och från hälften af all möjlighet till godt arbete – så gör han det icke för sitt höga nöjes skull. Allra hälst som han af naturen är en strykare den där finner sitt nöje i att vandra bland folk och fä. Utan han gör det helt enkelt tvingad af något som under årens tvångtröjskamp visat sig vara starkare än de fäktande armarna. Detta är en själfdeklaration, som jag ogärna ger. Men klara papper! När Farbror på detta vänliga sätt räcker mig en hjälpsam hand, så finner jag det min skyldighet mot oss båda att förklara, hvarför jag ej rör mig fritt. Mer kan jag emellertid icke säga och det lilla är oss emellan sagdt. Måtte nu bara inte detta på något sätt komma att inkräkta på fjällvistelsen! Ack, jag gratulerar Farbror, som fått en sådan ordination. Jag fick den i fjol och vi ha ännu godt, Stina och jag, af vårt tretusenmeters krypande uppför Titlis[4] grå rygg. Men sicken en lus man var, när man kröp öfver den hvita hjässan! Hälsa från oss! Att Farbror skall dit upp, det finna vi naturligt. Ödslar man kungligt med fjällstormar och sunnanvindar,[5] måste man väl ändå ibland söka gamla mor i Vindarnas håla. Hon, som har dem alla i säcken – Och nu blåste Farbror också på oss! Tjohej! Min lurfviga man reser sig på ända. Och Stina, våt af vårens första åskregn, sitter i pajtan och uppger härskri på härskri. Hon har fått blodad tand. Paa gensyn, kaere Svigerfader, og jeg takker dem saa meget, umaadeligt meget! Og nu maa jeg snakke Dansk eller maaske det er Norsk? Deres tro Svigersön Hjalmar Bergman [Handskrivet tillägg:] Har Hedberg verkligen bestämt sig för Parisina?[6] Maskinskrivet brev. Originalet finns i Stockholms universitetsbibliotek. [1] Åsyftar sannolikt generalmajor Johan Fredrik Lilliehöök (1834–1918), som deltagit i en lång rad internationella militära operationer, bland annat i slagen vid Marengo och Solferino samt i expeditioner till Marocko. Lilliehöök skildrar dessa erfarenheter i två självbiografiska verk: Tvenne år bland zouaverna, 1861, och Två reseskisser, 1867. Lilliehöök var ledamot av Krigsakademien. [2] Den omnämnda Gotlandsresan ägde rum sommaren 1906. Fru Vendlas kedja skrevs dock inte då utan enligt almanackan under perioden den 17/2–23/3 1907 i Florens, varför Bergman på den punkten missminner sig. Men August Lindberg kan vid något annat tillfälle ha lovat att spela huvudrollen – Herr Björn till Hoby – i detta drama. Vid urpremiären den 24/2 1908 i samband med Dramatenbyggnadens invigning iscensatte August Lindberg tillsammans med Knut Michaelson (1841–1915) dramat. Skådespelaren Bror Olsson (1860–1945) kom då att tolka rollen, dock inte till Bergmans belåtenhet. [3] Herrn och Frun syftar på den danska skådespelerskan Betty Hennings (1850–1939) och hennes make, som också var hennes manager. Det åsyftade dramat är skådespelet Lönngången, som skrevs sensommaren 1912 och trycktes året därpå. Tydligen var tanken att huvudrollen – brukspatron August Suneson – skulle tolkas av August Lindberg och hustrun Maja av Betty Hennings. I ett brev till fadern den 14/4 1914 berättar Stina Bergman, att de just fått besked om avslag från Köpenhamn: ”Fru Betty orkar inte. Hon är så ansträngd efter att ha spelat 17 gånger i vår, så hennes stämma måste hvila den närmaste framtiden, hur lockande det än kunde vara att arbeta tillsammans med August Lindberg, skriver mannen.” Stina tillägger, att hon tror att den tilltänkta rollen var för liten för att den stora aktrisen skulle intressera sig för den. [4] Titlis, högt berg i schweiziska Unterwalden-alperna. [5] Svärfaderns tilltänkta fjällvistelse har hos Bergman utlöst en lekfull associationskedja, ett grepp som han gärna använder sig av i sin litterära gestaltning. Vindstyrkan är ibland häftig i dramer som King Lear och Peer Gynt, skådespel som August Lindberg vid flera tillfällen kreerat huvudrollerna i. Den vindpinade heden och det stormpiskade havet i dessa dramer har hos Bergman fött associationer till ”Vindarnas håla” i Första äventyret i Per Daniel Amadeus Atterboms (1790–1855) Lycksalighetens ö, vilket som bekant utspelar sig i ”ett land i Nordpolens grannskap”, där den romantiske hjälten Astolf möter just ”vindarnas moder, en urgammal, nästan oformligt storväxt gumma”, vars långa, gråa hår ”oupphörligen fladdrar för vinden”. Gumman dominerar med fast hand inte bara den älsklige Zephyr utan även de vildare sönerna Östan, Nordan och Sunnan. [6] Dramatenchefen Tor Hedberg hade tydligen lovat att uppföra historiedramat Parisina. Sannolikt var August Lindberg en av tillskyndarna bakom detta beslut, trots den tvekan han hyst när dramat var nyskrivet i januari 1910. Se brev 109, 113 och 114 till August Lindberg den 23/1 1910, 16/2 1910 och 3/3 1910. |
|