23. Herman Brulin Örebro den 10/1 1904 Store Gode! Tack för Ditt vänliga bref af icke så länge sedan. Och för hälsningarna från Dina vördade Föräldrar. Gode Man! vore jag icke så afstängd från denna världens flärd och yttre åt[h]äfvor, så hade jag väl för länge sedan skrifvit och gratulerat till Din examen. Men jag läser aldrig tidningar och var följaktligen djupt okunnig. Och desslikes ursäktad. Men nu min hjärtligaste lyckönskan, Du Gode Man! Måtte Du fröjdas! Och måtte Dina förmän försvinna som droppar i torr sand! Det är efter min Morfar, fabrikör Elgérus,[1] jag bär sorg. Han dog i sitt 87de år. Han hade väl sina femton år kvar; men så fick han lever- och mag-kräfta. Och de femton blefvo till intet. Hans stora krafter gjorde dödskampen ganska förskräcklig. Min gamla lilla Farmor[2] lefver ännu med sitt 90de år bakom sig. Hon har alla sina själsförmögenheter kvar. Och vi tala om vår älskling Spinoza, vi älska honom båda, hon och jag. Men icke blir det någon kamp, när hennes stund kommer. Som väl är. Ja jag. Mina ögon förbjuda mig, som Du ser, att skrifva. Jag får i stället hamra på en maskin; och intet ondt i det. Men jag får medicinera mycket, ofantligt mycket. Och där – är jag rädd – ligger en liten djäfvul förborgad. Voila le coquin qui faisoit le medecin – et qui vous trompe.[3] – En gammal historia. I öfrigt läser jag det lilla, jag får, och medverkar någon gång i ditt och datt. Sedan: Aspettere? – si signore, aspettere si lo chiama.[4] Tänk Dig, Gode, i höstas föll andan öfver mig och jag talade estetik med Örebro och dess omnejd.[5] Väldeliga talade jag. Dock de förstodo mig icke. De funno, att jag talade medecin. De grubblade. De grubbla ännu. Mest förvånade dem dock den lille E.N. Söderberg[6] i dagbladet. Ty sade jag och, så skref han [d]et i sin tidning. Och det gjorde dem stor sorg. Måhända kände de Schwarz; men Cicero kände de icke. [7] Du Vise, hvad skall Hjärne[8] göra i akademin? Har han snille? Måhända. Har han smak?? Var det icke han, som sa, att Nietzsche var en filolog som blifvit galen? Och han förstod icke, att han på samma gång blef snille. Stackare, han har dock själf en gång suttit på hospital. Men kanske hade han aldrig läst Zarathustras författare och skald. – Jag frågade en gång prof. Warburg,[9] hvad han tyckte om ett arbete af Carl Lange.[10] ”Det är ingenting, rakt ingenting. Men jag har föröfrigt inte läst det.” Ecco! Ecco homo! Ecco professore![11] Och nu är det således snart slut med 1900 års uppsättning.[12] Kolera-bacillen, det sista djuret i arken, skall snart ympas in på en främmande kropp; förstöra dess mage med sitt milda leende och sina rytmiska språng. Och den store rättslärde samlar tjänstefrimärken i Borås. Ja Borås kan nog vara en bra stad. Men jag har aldrig varit där. Och kommer där icke heller om icke i misshugg. Det är möjligt; ty vägarna äro krokota och stigarna äro inga stigar. När skall Harry vandra ut att hela sina bröder? Jag skulle vilja slåss med honom. Är hans armar lika starka som förr? Mina ögon törsta efter hans bena. Icke att den är så fuktglänsande. Nej. Att den är det vackraste, de sett. Ja, om Du träffar dem, andligen eller lekamligen, ber jag Dig hälsa. Och när träffar jag Dig själf? Månne Du kommer till Stockholm till biblioteket där? Det måste Du tala om för mig. Eller kanske Du ämnar Dig till Lund? Du måste berätta mig Dina planer. Icke sant? Nu ber jag Dig framföra min djupa vördnad till Dina Föräldrar. Och kanske vågar jag äfven sända den via Dig till Din Syster, Fru Wester. Ifall hon nu kommer ihog det djur från 1900-1901, som då och nu benämnes Din tillgifne vän Hjalmar Bergman Om ett par veckor far jag på kortare obestämd tid till Holland och eventuelt Frankrike. Innan dess hoppas jag att min långa epistel blifvit besvarad! Maskinskrivet brev. Originalet finns i Riksarkivet. Brevet är skrivet på papper med sorgkant. [13] [1] Morfadern Daniel Julius Elgérus (1817–1903) hade avlidit hösten 1903. [2] Farmodern Jeannette Bergman (1813–1904), för vilken Bergman hyste en varm uppskattning. I hans barndom hade hon berättat sagor för honom och på gamla dar kunde de samtala om den judiske filosofen Spinozas (1632–1677) tankar om etik. Se brev 33 till Ellen Key den 22/11 1904 samt brev 37 till Herman Brulin den 10/1 1905. [3] fr., som ofta något bristfällig: Skälmen som spelar läkare och lurar en. [4] ital., som ofta något bristfällig: Vänta, ja min herre, det kallas att vänta. [5] Bergman höll hösten 1903 en serie om sex föreläsningar i estetik, filosofi och psykologi i Karolinska läroverkets aula i Örebro. Det var den stolte fadern Claes Bergman som stod bakom arrangemanget. Han ville inför örebroarna förevisa sonens inhämtade lärdom. De tre senare föreläsningarna finns bevarade i manuskript. Se brev 20 till Augusta Lindberg den 20/9 1903, not 1. [6] Erik Natanael Söderberg (1869–1937), riksdagsman, journalist och skald. Han var under många år det konservativa organet Örebro Dagblads förste redaktör och ingick i flera psalmbokskommittéer. [7] Med viss ironi anför Bergman som belägg för de goda örebroarnas mediokra bildningsnivå, att de möjligen kände till den vid denna tid tämligen populära Marie Sophie Schwartz (1819–1894), som skrev moraliserande, halvfiktiva författarporträtt, men saknade referenser till den romerske vältalaren och politikern Cicero (106 f.Kr.–43 f.Kr.). [8] Harald Hjärne (1848–1922), professor i historia vid Uppsala universitet, konservativ riksdagsman och ledamot av Svenska Akademien sedan 1903. I en sen intervju i Dagens Nyheter den 21/12 1928 berättar Bergman dock, att han reste till Uppsala för ”att bli historieprofessor. Åtminstone var jag besluten att läsa historia och jag bevistade även Harald Hjärnes föreläsningar samt brukade vara med på Historiska föreningens sammankomster ett par kvällar i månaden. Hjärne var mycket intressant och rolig att höra på, dels på grund av sitt sprirituella framställningssätt och dels därför att han hade för vana att under föreläsningarna klättra upp på katedern, så att man till sist frågade sig när han skulle ramla i golvet.” [9] Karl Warburg (1852–1918), framträdande litteraturkritiker och professor i litteraturhistoria först vid Göteborgs högskola senare vid Stockholms högskola. [10] Dansken Carl Lange (1834–1900), professor i patologisk anatomi och allmän patologi vid Köpenhamns universitet. Bergman hade med stor behållning läst dennes arbete Om Sindsbevaegelser. Et psyko-fysiologisk Studie, 1885, en framställning som han ingående hänvisar till i de i brevet omnämnda föreläsningarna i estetik, filosofi och psykologi 1903. [11] ital., blandat med lat.: Se där! Se människan! Se professorn! [12] Bergman syftar på kamratkretsen i det gamla matlaget i Uppsala 1900–1901. [13] Bergmans morfar hade avlidit hösten 1903. |
|