238. Anders Österling

Pingstafton 14

 [Helsingborg 2/6 1914]^[1]

Herr Anders Österling.

Tack för brefvet, men det var ledsamt att Ni inte kom. Just i kväll är här så vackert att jag skulle velat placera Er på vår balkon[g], som hänger midt emot hafvet. Midt emot solen med, när hon går ned.

Ert år i Italien känner jag bättre än Ni kanske tror. Jag höll allt ögonen på Er. Rapporterade för min hustru: Nu är han i Venedig. Djäflar annamma, nu är han i Florens! Nu är han i Rom. Den tusan!

Ja, Ni tycker kanske, att det låter ohöfligt och ovänligt. Men näst min dåliga, afundsamma karraktär får Ni skylla Er själf. Vanligen läser jag herrar Italia-farares skildringar med största jämnmod. Det är aldrig mitt Italien. Jag blir inte svartsjuk. Men Ert Italien^[2] hade vissa drag – Och när Ni med skaldens fräcka hänsynslöshet röjde intimiteter – blef jag orolig.

Vet Ni, det finns någon stans bakom la Signoria^[3] ett palats, jag minns inte namnet, inte heller gatans. Att sitta på dess stenbänk, äta snask, dingla med benen, titta på flickorna, prata förstånd med grabbarna, det är bland det roligaste jag har drifvit det till här i lifvet. Eller att springa för vågorna i Neapel. Eller att i Tunis’ basar dricka 10 koppar kaffe, svära mig vänskap, pruta 200 frs på en dolk, som tillhört Profetens svärson ō som jag alls inte har råd att köpa –

Och dit kommer jag aldrig mer. Det är det ohyggliga med Italien, att ens ungdom fastnar på dess gator, vill inte därifrån.

Nu flyttar jag till Småland. Få se om ō när jag möter Er. Det skulle vara mycket roligt.

Er

Hjalmar Bergman

Handskrivet brev. Originalet finns i Svenska Akademiens arkiv.