239. Anders Österling Håknarp, Brötjemark, Jönköping Midsommardagen [24/6 1914] Käre herr Österling! Om Ni visste, hvad det vill säga att med hund och papegoja[1] draga till Småland, trumma samman bönder med raggiga kampar och fjäderlösa skrindor, i ett slag utbyta det ädla skånska tungomålet mot det naturligtvis lika ädla småländska, om allt detta och hvad därtill hör inginge i Eder lifserfarenhet – hvarifrån Gud Er bevare! – så skulle Ni förstå, att jag först i dag tackar för Ert bref och bok.[2] Icke ens bläck och penna har jag ännu lyckats uppdrifva, endast denna jämrande tusenfoting, som nu haltar fram några ord. På Visingsö hade jag två lugna dagar, dem tog Facklor, som jag nu läste för andra gången. Ack ja, visst känner jag igen Italien! Men det är ganska farligt att låta campanilens klockor ljuda i Ölmestad socken. Edra facklor kunna tända min röda kåk, bränna den med mus och man. Jag tror, att jag aldrig skyggat för Er konst så som här, för Er hänsynslösa konst. Det är icke en storm med dis och moln, det är en het, klar vind, hetare än Italiens tyckes det mig, en mycket het vind. Och jag sätter upp mina fönster, slår igen mina rutor. Jag har själf så länge varit het i hufvudet, att jag knappt minns annan svalka än salt svett. Jag har gått med Er dessa dagar. Men den gången, min käre Virgilius, fann Ni en ömklig Dante,[3] bränd, rädd för elden. Längst dröjer jag framför grinden vid hafvet, slår upp ögonen och andas ut. Miserere’di me![4] Det är underligt med en bok som denna. Jag känner den, jag har ju läst den förut. Jag vet, hvar jag bör och kan gå in i den för att hvila, för att komma bort från mig själf, för att som åskådare närvara vid en annans tankespel. Det vet jag om boken, men boken vet lika mycket eller mer om mig. Går jag mot grinden vid hafvet, som jag tycker så mycket om, eller vandrar jag lugn med lust att gnola genom Venedigs skymning – nog trolla bladen, och jag kommer, dit jag icke vill. Och det kommer, som jag har förbjudit komma. Människan kan allt hvad hon vill. Har Ni någon gång utfärdat ett sådant där oåterkalleligt portförbud? Nej nu får jag icke längre skämma Er Lundagårdsstämning med min hackande Smålandshosta. Jag hoppas, att jag har sagt tack någonstans. Eljest nu! Er Hjalmar Bergman. Maskinskrivet brev. Originalet finns i Svenska Akademiens arkiv. [1] Handskrivet tillägg i marginalen, i omedelbar anslutning till texten: ej af Undulatensort, ingalunda något ljudlöst djur en riktig pianola! [2] Diktsamlingen Facklor i stormen från 1913, som till stora delar skrevs i Italien och tydligt avviker från Österlings tidigare produktion genom en större lidelse i den erotiska diktningen. Diktsamlingen utlöste hos Bergman en intensiv läsupplevelse, som berört – ja, upprört – honom starkt. Visst kan han ha fängslats av Österlings variationer på det klassiska temat ”Drömmen om Italien” eller av den finstämda ekfrasen ”Det Ludovisiska altaret” i Rom i samlingens andra avdelning. (ekfras: grek. noggrann beskrivning. I litterära analyser används termen om lyriska texter, som beskriver och tolkar bildkonstverk.) Tydligen är det dock de erotiska dikterna i den första avdelningen som framför allt engagerat Bergman. Han hänvisar själv till dikten ”Jag väntar vid grinden åt hafvet”, vars slutstrof lyder: ”Min väntan är sugande dvala / och böljande lif utan form... / den kärlek, hvars röst jag hör tala, / är mest som en snyftande storm – / som en snyftande storm! / Det är ord i mitt bröst, som jag aldrig får sagdt, / om ej nu, om ej biktade nu! / Hör jag steg ... hör jag steg genom dyningens takt? / är det du? /–/ Du!” Uppenbarligen har denna dikt eller några andra av de erotiska dikterna väckt till liv de ungdomsminnen av Italien, som Bergman en gång beskrev för Alma Hedberg på följande extatiska sätt: ”Ett land, där lidelse och feghet paras för att föda laster. Ett land med eld, eld, eld – utan dygdens band. O, det är ett land för mig, som elden ger Laokoonplågor!” Se brev 12 till Alma Hedberg den 18/12 1901. Bergman återkom till lika upprörda känslor i brev 14 till samma adressat den 26/1 1902. Vid läsningen av Facklor i stormen hade han en längre tid varit deprimerad och haft produktionssvårigheter. I ett brev från Stina Bergman till modern den 9/7 1914 skriver hon: ”Själf är han som en trasa, och behöfver så innerligt väl hvila sig ordentligt. [- - -] Sedan skulle han börja arbeta på allvar var det meningen, efter att inte det kunnat på öfver ett år. Därför skola vi låta honom vara i fred.” Se brev 192 till Hans Larsson den 20/12 1912, not 1. [3] Syftar på Dantes Divina Commedia, där den fiktive Dante ledsagas av sin mentor, den antike skalden Vergilius. [4] lat., fritt tolkat: Ha förbarmande med mig! |
|