246. Tor Bonnier Håknarp, Brötjemark den 2 oct. XIV Kära Tor, Ditt omdöme om förra delen af mitt arbete gläder mig synnerligt.[1] Hvad den senare beträffar har den blifvit en olyckshändelse. Blifvit till genom en olyckshändelse menar jag, samma som drabbade Loewen-historier och visst annat också. Hvari olyckan egentligen består, kan jag ej säga, men symptomen äro dessa: En vacker dag råkar jag öppna min plånbok, stirrar fånigt i dess botten och skriker till min uppskrämda hustru: Se så för fan! Nu blir jag tvungen att göra en bok igen. Hvarefter jag rusar till min papp[e]rslåda i chiffoniern och letar bland gammalt och nytt. Denna gång fann jag först och främst en del mycket vidlyftiga anteckningar beträffande släkterna Janse i Ryglinge, prästsläkten Rygelius och embetsmanna-diton Rygell. För det andra: en skizzerad skildring af Hinnersmässan i Örebro,[2] hvari hofmarskalken Brenner och magister Ekmarck visserligen spelade första fiolen, men däri också Siedlarna och Ryglingarna skötte betydande stämmor. Kom så dä därtill att den nyligen skrifna "Jörgen Siedels Bref" kronologiskt sedt kommer omedelbart före marknaden, så tyckte jag mig ha min bok som i en liten ask. Och så till vida var allting godt och väl. Men närmast hjärtat hade jag plånboken, som bestämde tiden, och framför mig bilden af buffeljägaren Tor Bonnier, som med rynkade ögonbryn betraktade hvarje nytt blad lagdt till den redan ganska dryga högen. Resultatet blef ett en mot slutet alltmera stegrad själslig förvirring. Då jag sökte sammantränga hela Judith Liljas historia i Loewens sista berättel[se] blef det en usel detektiv-novell, och af min präktiga Hinnersmässa blef ett suddigt skuggspel. Och detta är synd. Jag skulle gärna vilja skildra det halft tusenåriga fenomenet Hinnersmässan på ett – efter fattig förmåga – fylligt och godt sätt. Jag har i min ungdom sett dess efterdyningar, som barn köpt dess gipskattor, som pojke ställt krokben för dess druckna bönder och vid något mognare ålder druckit hundratals duskålar med dess patroner. Nu har jag ett förslag att göra som – om förlaget alls reflekterar på arbetet – möjligen skulle innebära räddning. Att till julen ge ut "Kommedier i Bergslagen" första delen slutande med Jörgen Siedels Bref. Och att på vårsidan utgifva andra delen, som då skulle blifva en stor Hinnersmässa, där också första delens släkter fingo sin beskärda del. Vill Du taga detta förslag under öfvervägande? Du ser ju i dessa ting vida klarare än jag. Jag är verkligen närmast att förlikna vid en af dessa bufflar, om hvilka Dahms(?) geografi,[3] kap. Amerika yttrar: "De tyckas ana att faror hota från alla håll, särskildt från järnvägarna, men hafva icke nog besinning att undvika dem.[”] En dylik besinningslöshet torde väl ock vår "planerade fottur[”] vara. Det är emellertid ej något nöjesbegär, som drifver oss, utan önskan att undvika de jyckar, som skola sätta in värmeledning. Kommer därtill, att jag vantrifs alldeles djäkligt. Vi skulle alltså gå härifrån öfver Omberg till Vadstena, vidare öfver Motala till Askersund och möj[ligen] fortsätta på andra sidan sjön söderut. Men Stina har kattens räddsla för väta – blir det regn kryper alltså planen i säcken. Och vi fara i stället till en tanddoktor. Någonstans. Dina planer på Lappland vill jag lifligt bestyrka. Jag har aflägsna släktingar däruppe, som bedyra, att öfre Norrland om vintern är lika ljufligt som om sommaren odrägligt. Själf har jag aldrig varit där hvarken sommar eller vinter. Men skulle hälst resa dit, då där är inga myggor, endast en oändlighet af snö, natt och norrsken. Hej! Din HjB Maskinskrivet brev. Originalet finns i Bonniers förlagsarkiv. [1] Det litterära manuskriptunderlaget till volymen. Två släkter. Komedier i Bergslagen I tillkom under en storpolitiskt orolig tid, som omfattade förspelet till och utbrottet av Första världskriget, något som störde Bergmans arbetsro. Under perioden den 14/7 fram till den 8/9 1914 försökte han koncentrera sig på att avsluta ett projekt och samla ett antal olika berättelser till en sammanhållen helhet. För föräldrarna berättar han i brev den 14/8 1914: ”Jag söker nu med all gewalt att draga tankarna från dage[ns] älende till arbetet. Men lätt är det icke. I går arbetade jag dock i ett sträck från kl.1/2 L 1/2 10 f.m. till kl. 1/2 9 e.m., då vi intogo vår tämligen sena middag.” Berättelserna ”Klockeberga och Ryglinge”, ”Om Jan Erse i Ryglinge, fru Beata och bruksförvaltaren”, ”Jörgen Siedels bröllopsfärd” och ”Aron i Ryglinge och dess söner” ingick i den manuskriptbunt, som Bergman till sist sände till förlaget den 10/9 1914. Samtliga berättelser berör olika skeden i släkterna Janses i Ryglinge och Rygelius/Rygells historia. Avslutningsvis ingick också ”en skizzerad skildring av Hinnersmässan i Örebro”, som har vissa anknytningar till de bägge släkterna. Bergman skulle återkomma till detta stoff i skönlitterär form i Knutsmässo marknad. Komedier i Bergslagen III, 1916, samt långt senare i essäform i ”Örebrobekanta och bekanta örebroare”, tryckt i Svenska Turistföreningens årsskrift, 1930. Tor Bonnier svarade utförligt den 5/10 1914, ”den förra delen av boken, fram till marknads- och teateruppträdandena – är alldeles förträfflig. Originell och säker och med detaljer, som man aldrig skall glömma. [- - -] Jag tycker icke att den andra delen är lika stark, mest kanske därför att jag icke lyckats få något rätt intresse för den unge hjälten [magister Ekmarck], och även menar jag att denna delen hänger litet för löst hop med den förra.” Bergman bejakade kritiken och fann att han hamnat i samma situation, som när han avrundade Loewenhistorier med den alltför komprimerade novellen ”Gula huset”. Se brev 214 till Fredrik Böök den 29/7 1913. Bergman föreslog därför att detta parti skulle utgå och att volymen i stället skulle avslutas med den nyskrivna novellen ”Jörgen Siedels brev”, publicerad i Bonniers Månadshäften, nr 9, 1914, som innehållsmässigt har vissa anknytningar till de övriga släktberättelserna. Detta blev också det slutliga upplägget. [2] Hinnersmässan (Hindersmässan) var en årligen återkommande marknad i Örebro, som tidigare inföll den 19 senare den 26 januari. Den firades till Sankt Henriks ära. Bergman kallar i uppsatsen ”Örebrobekanta och bekanta örebroare” tilldragelsen för en ”mellansvensk bruksriksdag” för församlade bruks- och lantpatroner i Bergslagen. Uppsatsen trycktes i Svenska Turistföreningens årsskrift 1930, som behandlar Närke. [3] Oskar Elis Leonard Dahm (1812–1883), fil. doktor och läroboksförfattare. Hans geografiböcker dominerade länge undervisningen i detta ämne i läroverken. |
|