254. Marie Mizi Franzos
Håknarp, Brötjemark 28/12 XIV Kära Fröken Franzos!
Allt godt för 1915 önska vi Er, Er Fru Mor – och Ert folk! Tack för Ert vänliga brefkort! De sista veckorna före jul, tillbragte jag i Stockholm i ō för anordnandet af ”Parisinas”[1] dekorationer etc. Premieren är bestämd till medio af februari – ifall någonting kan sägas ”bestämdt” i dessa tider. Vi lida ju äfven om också än så länge endast indirekt men ganska svårt af kriget. Min julbok[2] har dock gått skapligt. Hvad tycker Ni om den? Sv. Morgonbladet (frireligiös, pietist) ägnade den en ledare i hvilken Karl Otto[3] högtidligen besvors att betänka tidens allvar ō inte slunga ut en sådan svinstia af osedlighet. (Försiktigt nog utan att utsätta vare sig författarens eller bokens namn, endast antydande medelst citat – de frireligiösa ha nämligen visat en viss benägenhet att köpa osedliga böcker, antagligen endast i den fromma afsikten – att bränna dem!) Kan Ni finna något till sin tendens osedligt i den boken? Böök[4] skref en artikel med rubriken: ”En missbrukad talang”. Han har nämligen blifvit så politisk, att han föraktar allt som ej har stor-nationellt syfte. Emellertid fanns det andra, däribland Landquist, Ruben Gs Berg, A. Österling, Sievers,[5] som ansågo den vara icke alltför missbrukad. Får jag nu Ert omdöme? Har jag talat om för Er att jag nu på allvar tagit upp idén om en Hans-Nåds-komedi?[6] Vi ha haft strålande julväder med snö ō sol. Vi ha huggit vår gran själfva. Vi ha gått på skidor. Och vi ha för närvarande behof af att stärka våra digestionsorgan. Se där vår jul. Berätta nu något om Er! Stina hälsar! Likaså Er tillgifne Hjalmar Bergman Handskrivet brev. Originalet finns i Österreichische Nationalbibliothek. [1] Bergman deltog engagerat i repetitionsarbetet med det historiska skådespelet Parisina. Just vid detta tillfälle gällde problemet främst att sammanföra de i manuskriptet skiftande scenbilderna till akterna 2 och 3 till en gemensam dekor för att nedbringa kostnaderna för uppsättningen. Uppförandet på Dramaten ägde rum våren 1915. [2] Åsyftar Två släkter, första delen av trilogin Komedier i Bergslagen. [3] Bokförläggare Karl Otto Bonnier. [4] Fredrik Bööks (1883–1961) recension var införd i Svenska Dagbladet den 15/12 1914. Böök skriver: ”Hela boken är en enda häxdans av liderlighet och mordscener och all slags perversitet är rikligt företrädd ända till den bestialiska glädjen vid rinnande blod.” Han tillägger de ödesmättade orden: ”Är det verkligen författaren omöjligt att slå in på en annan väg än den han nu befinner sig på, så är han ohjälpligt förlorad för den svenska litteraturen.” [5] Sigfrid Siwertz (1882–1970) recension var införd i Stockholms-Tidningen den 4/12 1914. Siwertz framhåller: ”Faran för en diktare med Hjalmar Bergmans läderlappsfladdrande fantasi är att någon gång stanna vid det kuriösa och inte nå fram till det smultna och lödiga. Därmed sammanhänger stundom en viss brist i kompositionen.” John Landquists (1881–1974) anmälan var införd i Dagens Nyheter den 10/12 1914 och förhöll sig mera positiv till verket. Landquist framhåller: ”Publiken bör om den ej gjort det förr, med detta karakteristiska arbete lära känna en författare som äger en gestaltskapande inbillning och ur vars diktnings fria och nyckfulla ornament framblicka egenartade och expressiva människoansikten.” [6] Den tilltänkta komedin om Hans Nåd förverkligades i slutet av 1914 och kallades Hans Nåds maitresse. Komedi i tre akter. Den publicerades postumt först 1964 av Sverker R. Ek. Se brev 221 till Mizi Franzos den 21/11 1913, not 4. |
|