265. Tor Bonnier Örebro den 4/8 XV Ladugårdsskogen. Kära Tor, jag sänder Dig samtidigt härmed en ber. "Dansen på Frötjärn".[1] Min mening vore, att den jämte "Fru Gunhild" – förut tryckt i månadshäftena – skulle utgöra en andra del av "Kommedier i Bergslagen" vilket kunde angivas på inre titelbladet. Bokens titel "Dansen på Frötjärn." Det är således min syn på saken ō jag ber Dig nu meddela Din ō förlagets. Kunde Du ge' mig besked rel. snart, bleve jag synnerligen tacksam – som Du förstår av ekonomiska skäl. De affärer, om vilka jag talte med Dig i våras en gång, ha gått snörräta vägen åt helvete.[2] De goda Örebroarna hänga ihop som ler ō långhalm – frimicklar! alla! – ō vänta nu med ett visst välbehag att få se oss spricka. (Min stackars Far var den ende icke-religiöse affärsmannen i staden, varför detta blir ytterligare ett bevis på trons allmakt.) Särskilt kommer det nog att smaka dem att ropa in våra tomt-aktier på urarvaauktion. Och urarva måste det tyvärr bli, jag ser ingen utväg. Jag förlorar på kuppen 40,000+10,000=50,000, vilket var precis exact vad jag ägde intill det sista kopparöret. Hade inte den beskedlige Svante Arrhenius till överpris – för att vara i dessa tider nämligen! – inköpt min sista aktie, så hade jag inte kunnat betala den djävla skatten, som de nu kommo dragande med ända från Helsingborg. Och sedan? Ja, jag får väl tid att grubbla på den saken, när höstregnen komma. I dag är det för ovanlighetens skull vackert ō jag ska gå ned i köksträdgården. Jag får två huvuden på min blomkol. Gör mig det efter, om Du kan! Din HjB. Handskrivet brev. Originalet finns i Bonniers förlagsarkiv. Skrivet på papper med sorgkant.[3] [1] Berättelsen ”Dansen på Frötjärn” skrevs enligt almanackan under perioden den 5/5–31/7 1915 på det gamla sommarstället Fågelsång utanför Örebro, dit Bergmans flyttat efter faderns död, strax innan stället försåldes. Tor Bonnier var beredd att ge ut denna berättelse tillsammans med ”Fru Gunhild på Hviskingeholm”, som en volym med titeln Dansen på Frötjärn. Komedier i Bergslagen II, 1915. Den senare novellen var enligt almanackan skriven i oktober 1912 och hade tidigare publicerats i Bonniers Månadshäften, nr 11, 1913. [2] Bergmans far hade i början av 1900-talet bedrivit omfattande och vittsyftande mark- och fastighetsspekulationer i den expanderande staden Örebro. 1914 var fadern formell ägare till 60 fastigheter. Svårigheter hade redan då visat sig, men tomtjobberiet blev än vanskligare i och med utbrottet av Första världskriget och vid sin död den 17/2 1915 visade sig fadern konkursmässig. (Se Sture Nilsson, Hus och människor. Sveriges fastighetsägare, Örebro län 1889–1999, 1999, kapitlet ”Bankmannen som satsade fel”.) Därmed förlorade Hjalmar Bergman sin privata förmögenhet om 50 000 kronor, som var utlånad till fadern. Detta gjorde honom alltmer beroende av olika former av brödskriveri och översättningsarbeten. [3] Bergmans far avled den 17 februari detta år. |
|