271. Tor Bonnier

Örebro den 29/10 XV

Kära Tor, heder och tack för brev och pängar, varå härmed kvitto!

Bra att Elvira^[1] i huvudsak motsvarade Dina intentioner, framställda anmärkningar skall jag så vitt möjligt klara i korret. Men Du måste vara en bra hårdhjärtad karl, som inte genast känner att stackars Annette måste smörjas med en bättre avskedsmiddag. Vad "apan" beträffar, så fäster jag vid honom synnerlig vikt, då han i framtiden skall vara mitt nödankar, ifall det går alldeles åt helvete med Elvira och hennes pappa. Han skall då bli min deus ex machina^[2] och dessutom utföra den "ädle bovens" roll. Därav det i detta stycket något omotiverade omfånget. Jag ska se till om det inte kan minskas något.

Jag är ledsen att jag kanske i onödan oroat Greta betr. Stina. Jag har själv en betydande respekt för halsfluss. Den tog i fjol sommar min systerdotter inom loppet av några få dagar.^[3] Och året förut tog den i trots av dr Hellströms och sex andra kollegors bemödanden min gamle vän Hugo Andersson.^[4] Jag vet således av erfarenhet att den är lömsk och oberäknelig. Och när Stina första kvällen gråtande förklarade att hennes hjärna blödde (hon blödde nämligen näsblod) så tog jag det som ett utslag av den för perniciös halsfluss rätt vanliga yrseln. Det torde emellertid endast ha berott på den inom familjen Lindberg ibland förekommande älskvärda okunnigheten inom den högre medicinen förstorad av en livlig fantasi. Nu tror jag emellertid att crisis är överstånden, fast jag ännu ingenting vet om morgonens temperatur – klockan är inte fem änn[u]. – Tacka Greta för hennes påringningar. Jag har inte försummat framhålla för Stina att man fjäsat för henne, vilket framkallat belåtenhet och möjligen kommer att förlänga konvalescensen. Hoppas i dagarna få lämna detta köldhelvete. Vädret är ju förrästen blind galet – i skrivande stund visar utetermometern minus tretton grader. O land, O folk.

Hej, och tack båda två.

Din

HjB 

Maskinskrivet brev. Originalet finns i Bonniers förlagsarkiv.