Hjalmar Bergmans korrespondenser 1900-1930
Start | Brev | Hemvist | Avsändningsorter | Adressater | Personer | Verk | Genrer | Bilder | Brevskrivaren Bergman


273. Tor Bonnier

ÖREBRO den 28/11 XV

Kära Tor, det kan kanske intressera Dig att höra lite detaljer angående Irvingsholms-affären[1] och herrar Martin & companis sätt att gå till väga. En dag i augusti – tror jag det var – ringdes min svåger upp av den för honom fullständigt obekante dr Hedström, som anhöll att för ett konsortiums räkning få köpa utgården Olofstorp om åttiofem tunnland skogsmark. Min svåger, som är rätt ilsksint svarade med ovett, ba[d] honom dra åt helvete och ringde af. Icke förty uppenbarade sig H. några dagar senare på Irvingsholm och upprepade enträget sin begäran, därvid yttrande – Herr St Cyr ska betänka att ni genom att vägra stjälper ett stort företag. – Det var nu inte vidare diplomatiskt, men så sa han. Slutligen svarade St Cyr, att han var villig sälja hela gården för 150,000 (utan inventarier förstås). Med detta besked for H. till Stockholm, telefonerade två dagar senare att hans huvudmän antagit förslaget och bad att få återkomma till Irvingsholm för att sätta upp koncept till kontrakt. Och mycket riktigt infann han sig jämte "bolagets" jurist, Beskow, diskuterade kontraktets olika punkter, bestämde handpenningens storlek, ombudens provision etc samt anmodade honom slutligen att infinna sig den och den dagen på Enskilda banken i Ö.[2] för att jämte en hel skara andra säljare underteckna kontrakt. St Cyr, som själv är en hederlig person, ansåg härmed saken avgjord, infann sig på mötesplatsen, bevittnade en massa större och mindre kontrakt, anhöll att få sitt eget expedierat men fick till svar, att det inte kunde hinnas med förrän efter – middagen. Som det var att vänta blev middagen nog så splendid, framemot kaffet började Beskow slå fram om herr St Cyr ändå inte kunde vara villig att sälja skogslotten ensam, bjöd femtio tusen men möttes av ett bleklaggt nej. Några minuter senare kallades han till telefonen, återvände djupt nedslagen med det beskedet att hans "principaler" ringt upp honom – just då – och förklarat att Irvingsholm var för dyrt. Efter mycket parlamenterande prutade då St Cyr tio tusen, dock med förbehåll att under två år få arrendera gården till mycket lågt pris – jag vill minnas 2 000, varigenom han på ett ungefär skulle ha tagit igen summan. Herrarna begärde tre dagars betänketid och läto sedan icke höra av sig.

Alltså ett sätt att underhandla som i mångt och mycket påminner om vad man på ren svenska kallar bondfångarknep. För rättvisans skull bör tilläggas att Hedström i Beskows och Martins närvaro förklarad[e] sig icke ha någon del i sagda herrars "oförsynta uppträdande".

Orsaken till det plötsliga avbrottet i underhandlingarna är förrästen rätt lätt funnen. Just i den vevan skulle nämligen min fars sterbhus "göras upp" och det väntades allmänt att det skulle gå till urarvakonkurs. Åtminstone var det dir Eisermans (i Ö. Enskl.) både önskan och förmodan – och det var hans bank som för tillfället "finansierade" egendomsköpen. Och det låg ju då nära till hands att tro att St Cyr skulle göra sterbhuset sällskap.

Vad nu det begärda priset – 150,000 – beträffar, så måste det betraktas som synnerligen moderat – någonting som både Beskow och Hedström medgåvo. Om det intresserar Dig, kunde Du vid tillfälle kvista hit ned och titta på gården. Den består av 150 tunnl. skog (dock endast till husbehov) 80 tunnl. äng och 210 tunnl åker. Jorden torde vara av den bästa i Nerike och St Cyr, som är lika duglig lantbrukare som dålig affärsman har skött den förträffligt. Lantbruket har under hans tid gett ett årligt medelbrutto av cirka 17 000. Härifrån avgå mellan sju och åtta tusen i driftomkostnader och cirka tusen i skatter. Alltså 8 á 9,000 netto. Inteckningar 85,000. Men St Cyr har tyvärr även andra skulder och hans räntor uppgå – unter uns gesagt[3] – till sextusen. Hitintills har han ju rett sig, men det behövs endast ett missväxtår eller någon större olycka i ladugården för att han ska falla. Därav hans önskan att sälja i tid, bli kvitt sina skulder och söka sig något säkrare, d.v.s. ett arrende. Det klokaste och mest vinstgivande vore naturligtvis att sälja Olofstorp till konsortiet och stycka rästen till småbruk. Det skulle han förtjäna betydligt på – om han vore affärsman. Men jag kunde lika gärna be min tupp Putte sköta en sån affär. Emellertid – Olofstorp, som ligger mitt upp i de redan inköpta områdena, måste konsortiet förr eller senare köpa. Och en präktig egendom, som ligger tjugu minuters järnväg från Örebro, bör inte heller vara svår att få såld. Fast det naturligtvis blir en mellanhand som skummar den mesta grädden.

Så förhåller det sig. Herrar Beskow och medbröder ha burit sig bra tarvligt åt, och jag känner ganska mycken indignation för min stackars systers räkning. För egen räkning orkar jag inte med så mycket. Förrästen har Ellen Key[4] just idag hugsvalat mig med ett älskvärt brev om Dansen.

Herrens frid vare med Dig. Och tack ska Du ha både från mig, min syster och svåger.

Din

HjB.

Maskinskrivet brev. Originalet finns i Bonniers förlagsarkiv.


[1] Gården Irvingsholm låg i Örebrotrakten. Den ägdes av svågern Edgar S:t Cyr.

[2] Enskilda Banken i Örebro. Hela transaktionen, som den här berättas, liknar de bondfångarknep som i flera sammanhang skildras i Komedier i Bergslagen I-III.

[3] ty., oss emellan sagt.

[4] Bergman hade sänt ett exemplar av Dansen på Frötjärn. Komedier i Bergslagen II till Ellen Key. Hennes svarsbrev innehöll en del kritik som starkt berörde honom. Se brev 274 till Ellen Key den 29/11 1915.

Personer:

Bonnier, Tor (348)
Key, Ellen (32)
S:t Cyr, Edgar (4)

Verk:

Dansen på Frötjärn/Komedier i Bergslagen II, roman (13)
Komedier i Bergslagen I–III, romantrilogi (7)

Adressat:

Bonnier, Tor (239)

Användning

Fritt att använda materialet.

Vid publicering citera med:
"Sverker R. Ek, Marianne Ek, Fredrik Palm,
Hjalmar Bergman: korrespondenser 1900-1930,
tillgängligt på http:/www.hjalmarbergman.se"
Publiceringsinformation i DIVA