279. Anders Österling Örebro, Ladugårdskogen 15/12 XV Kära Anders Österling! Tack för den vackra rec. med thy åtföljande diminutiva biljett.[1] Hyggligt af Er att hitta så många vackra ord om boken – och att säga dem. Uppmaningen att lyfta mig upp ur min personlighets moräner var dock en liten smula elak, eftersom det är ogörligt att draga sig själf upp vid håret. Ellen Key[2] har också sagt mig att jag gör så ”fasligt fula gubbar.” Öfver huvudtaget gör jag inga gubbar alls; endast berättar. Och väljer vanligen endast människor, som jag hyser någon sympati för. Rästen törs jag ännu ej röra vid. Får jag en gång det couraget, kommer Ni inte att vilja ta i boken. Hvilket är riktigt ty vi böra endast läsa det, som ökar vår lifslust. (t.ex. Bööks recensioner)[3] Förrästen är jag insnöad i skogen, får sällan post, träffar få ō talar med färre, puppar in mig i den ohygglighet, som kallas ”äkta nordisk vinter”. Jag har ofta undrat hur det gick med Er Italia-Tunis-resa. Skar kriget af? Själf har jag verkligen uppgifvit allt hopp i den vägen. Tillochmed en resa till Sundet tycks omöjlig. Tyngd är till sist den afgörande egenskapen, inte sant? Tyngd och ålder och alla de där småstenarna som man plockar upp för att få vägen lite bekvämare, plockar upp ō stoppar i fickan. Ur vägen komma de, men finns där och tynga. Hej! Jag önskar Er en glad jul! Och ganska realiserbara drömmar om luffarelif, som är det enda behagliga och rätta i denna vår ljufliga ungdomstid. Er tillgifne Hjalmar Bergman Någon frän glädje öfver människors onda öden känner jag icke. Och Barbro[4] höll jag mycket af. Jag har nämligen känt henne rätt nära. Att hvarken jag eller någon annan kunde ändra hennes öde, det får Ni skrifva på den gode Gudens konto. Förrästen kan jag inte säga, att jag beklagar henne särdeles mycket. Jag fick den uppfattningen, att hon var rel. lycklig. Är man inte rel. lycklig så länge man har förmågan att lida af och för andra? Handskrivet brev. Originalet finns i Svenska Akademiens arkiv. [1] Syftar på Anders Österlings recension av. Dansen på Frötjärn. Komedier i Bergslagen II i Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning den 10/12 1915. Den avslutas med orden: ”Hjalmar Bergmans nya bok efterlämnar, liksom dess närmaste föregångare, ett betydande intryck av personligt konstnärskap, som dock för att bliva stor konst måste försöka lyfta sig ett stycke över det personligas morän.” I denna anmälan som för övrigt i allt väsentligt var positiv, framhöll Österling dock: ”Bergmans begränsning måste återföras på en viss tyngd, ett slags mörk hämning i hans eget temperament. Det är som om han ej förmådde behärska en viss frän glädje över de onda fataliteternas makt i människolivet.” [2] I brev till Bergman den 26/11 1915 skriver Ellen Key: ”Är glad att just det, som jag i de senaste komedierna saknade, den själiska medelpunkten, en stor, mänsklig känsla, utgör det väsentliga i dessa nya bilder från Bärgslagen.” Se brev 274 till Ellen Key den 29/11 1915, not 1. [3] Den ledande borgerlige kritikern Fredrik Böök moraliserade ofta i sina recensioner över Bergmans bisarra livssyn. [4] Huvudpersonen i berättelsen ”Dansen på Frötjärn”, Barbro Backe. |
|
OriginalOriginal full storlek | |
  |