292. Anders Österling

Liljeholmsvägen 4 21/4 XVI

Quant è bella giovinezza che

si fugge tuttavia –

Ungdom, alltför lätt på vingen

alltför skön att länge vara –^[1]

Märker Ni det omedvetna (?) och ovillkorliga, oundvikliga tillskottet av vemod?

Det är egendomligt att en grågrå Stockholms-långfredag möta de solrika orden omsatta i en lika solstark och doftrik svenska. I vilken kappsäck har Ni ännu gömt så mycket av Italien? En säregen konst den att översätta. Har den inte vissa beröringspunkter med skådespelarkonsten? Detta att igenkänna sig själv i andra, andra i sig själv. Och för att en främmande dikt verkligen skall leva i svenskt språk – behövs det inte en tvåfaldig acklimatisering? Det är inte nog att diktaren-översättaren tänker ō  känner italienskt på svenska, han måste åtminstone någon gång ha känt det främmande språkets väsen som sitt eget eftertrådda, som fläkten från ett förlorat paradis. Då först finner han detta oförlikneligt graciösa och naturliga anslag: Ungdom alltför lätt på vingen, alltför skön att länge vara!

Så många versmakare och språkmän resa genom världslitteraturen, fyllda av glob-trotterns^[2] ō reseskildrarens ambition. Skalden söker – kanske omedvetet – hos främlingar sitt hem och sin släkt. Därför tycks det mig, att Ni – kanske omedvetet – givit Er samling ett riktigt och betecknande namn. En god ō  trogen översättare kan Ni ju guskelov! aldrig bli. Men jag hör bra gärna på, när Ni berättar, vid vilken oas Ni vilade ō  vad Ni där upplevde. Och tack vare Er har jag undgått det gråaste i en grå och Stockholmsk långfredag. Jag skulle förrästen till andra vilja säga annat och mera om ”Fränder och Främlingar” – hade jag inte så jäkligt svårt att komma i kontakt med redaktörer ō  dylika. Får väl se.

Tack ō  farväl.

Er

Hjalmar Bergman

Kommer Ni till Stockholm ō  har Ni någon timme absolut till övers, så sätt Er på  kör till Liljeholmsbron. Därbredvid bor jag så länge det varar.

Handskrivet brev. Originalet finns i Svenska Akademiens arkiv.

---