295. Hans Larsson

Liljeholmsväg 4 Lljhlm.

 den 28/4 XVI

Käre Herr Professor! Är det – som jag vill minnas – god kristen sed att sända sin påskhälsning med någon glad överraskning, så har Ni visat Er vara en god kristen.^[1]

Likafullt måste jag tillstå, att mitt första intryck – d.v.s. intrycket av det första kapitlet – blev räddsla, en rent personlig och nog så egoistisk räddsla. Jag tänkte: Har han nu gripits av sjukan. Det tyckte jag knappt, Ni hade rättighet till – eller också var det sjukan, som inte hade rättighet.

”Sjukan” – naturligtvis min, människoskygghet.^[2] Det var icke blott och icke mest det nervösa anslaget, sällsynt i Er sällsynt behärskade prosa, det var själva programmet, som framkallade misstanken. Ty det är nämligen så med oss att vi plötsligt gripas av ett feberföljt begär att plocka upp och rensa bort de människor och människostumpar, som fastnat i jagets alltför mjuka gods. Då anställa vi verkligen klappjagt efter de människor, som vi en gång återspeglat. Men jag tror nog att vi göra det på ett annat sätt – och i annan avsikt.^[3] Det förefaller mig som skulle Er jagt närmast vara i släkt med Bengt Bergs camerajagt.^[4] Under det att vår går ut på att döda. Därför, när själva händelseförloppet icke fört fram till död – eller andlig undergång – så skapa vi rästen själva. Ty vi vill ha dem döda. För att få vara i fred.

Där ser Ni således, att jag snart nog kunde draga en lättnadens suck. Dock, jag vidhåller att ”Hemmabyarna”* har någonting – ej främmande kanske – men för Er ovanligt. Och sjukligt. Men det är säkert en försvarssjukdom, en feber till försvar mot alla de sjukdomsfrön, som just nu förpestar vår luft. Det är min hypotes, alltså, som Ni kan bele eller kanske rent av så smått förarga Er åt. Men det är min hypotes och den hjälper mig ypperligt, vilket är huvudsaken. För så begriper jag, att hemmabyarna var den medicin, den hjälp i tankens kamp

mot miasmerna^[5] som Ni kände Er behöva. Och så begriper jag den min av skygg begärlighet och motvilja, varmed Ni annammar medicinen, just den min varmed den sjuke betraktar sin bittra matsked.

Men det bittra för Er var väl i begynnelsen att Ni bra lite trodde på medicinen.

Jag ser Er en afton, stillsamt vandrande som jag tror Er sed vara, lämna universitets- och kulturstaden. Jag tror inte att Ni ser så vidare målmedveten och ”karsk” ut, jag tror nästan att Ni har en – låt mig för artighets skull säga: avlägsen likhet med den förlorade sonen. Så kommer Ni då till Hemmabyarna, blir hälsad och stannar i en liten klunga på 3-4 ”mannar”. Vilka? – ja, där törs jag ju inte välja för Er, jag har ju lite skam jag med. Så frågas det förstås: Nåå – hur lever världen med dig? Och jag ser Er göra den där lite bekymrade gesten åt nacken, som gärna följer vissa svar. Och Ni svarar: Isch ja, inte är det något vidare bra. Och någon säger: Åh i stan ska det väl vara bra, till när en är professor. – Jo, det förstås, säger Ni, men det är ingen trevnad nu längre. Världen är ju som ett enda stort dårhus.^[6] – Så tiger Ni en stund och så säger Ni med ett visst lättsinne i tonen – som är enbar förställning. ”Förrästen, det har väl varit likadant jämt. Och Ni har det väl inte bättre i Hemmabyarna? Här finns väl ingen hjälp att få?”

På den frågan svaras icke genast och aldrig direkt, men från det ögonblicket ljusnar Ert ansikte och blir lugnare. Sida för sida. Och det dröjer inte så länge förrän jag hör Er lugna och klara röst giva oss av den bukoliska^[7] visdom, som är all mänsklig kulturs moder och som – gudskelov – överlevat alla sina barn. Samma visdom, som jag tror vara rotmusten i Edert tänkande. Just det som – all vetenskap till trots höll jag på att säga – men jag menar: just det som, sublimerat genom vetenskaplig kritik, tänker i och hos professor Hans Larsson.

Nu må Ni således bele eller förarga Er åt min teori – eller ingendera delen. Mig har den givit den förståelse, falsk eller ej, av verkets genesis, som är nödvändig för att jag skall kunna njuta det fullt ut. Det är verkligen en bok, som ger njutning. Och den ger något mer. Den är allt annat än lättläst, en lättläst bok bör ju framför allt icke sätta tanke-maskineriet i livligare rörelse. Det gör ”`Hemma-byarna”. Och likafullt ger den – vila. Den ger oss andra, vad jag innerst inne tror, att Ni sökt hos den och – vill jag hoppas – även själv funnit. Det är en bok, som man återgår till, nolens volens^[8] skulle jag vilja säga. Alldeles som man nolens volens men alltid tacksamt flyr till refugen i en storstads pulsåder. Bilden är inte poetisk, medges, men talande för den som varit på vippen att bli överkörd.

Det hänger till dels samman med en egenskap hos boken, en egenskap som gång efter annan kommit mig att tänka på Fritz Reuter.^[9] Ack förvisso, det är en kollosal skillnad mellan den gode plattyskens hundvalpsklumpighet och ”Hemmabyarnas” smidiga och fantasistarka tankespel. Men Reuter hade en talang, som sedd mot bakgrunden av hans öde nästan blir till genialitet. Han förstod att på ett oförlikneligt gott och vänligt sätt umgås med sina grannar i – hemmabyarna.*[*] Man måste kanske vara i total avsaknad av den där talangen för att rätt sätta pris på den.

Till sist en anmärkning. Ni säger enstans, ”att saken vilar på det” att framför allt inte väcka nyfikenhet. Javisst, jag förstår nog det. Det är inte så behagligt att ha stinnt gloende ögon framför sig, att tänka och fundera under det ständiga hotet av – hur gick det sen? Men kära professor – jag är rädd att Ni i någon mån misslyckats i denna ädla strävan. Ser Ni, när man givit sig i lag med Er bok, så blir det alltså att man ytterst ogärna släpper den ifrån sig, ja, man försummar en hel del av dagens små nödvändigheter ō kan komma i frestelse att snäsa sin egen hustru om hon dristar störa. Och det är allt mycket dåliga tecken. Nå, det finns förstås många slag av nyfikenhet. Undras t.ex. om Ni – åtminstone de första gångerna – läste Platons dialoger utan nyfikenhet? För min del tror jag att nyfikenhet är något mycket värdefullt, och således även det, som väcker den. Och Ni bör åtminstone kunna gå med på att jämställa dylikt med t.ex. blommans honungstecken – som locka de filosofiskt rätt oskolade bien.

Nu är tredje arket slut och jag har visst nyss påstått att det finns lite skam i mig med. Det långa talets korta mening blir, att det var bra hyggligt av Er att ge oss den här boken. Formuleringen är inte vidare elegant men jag känner saken så pass starkt att jag inte bryr mig om det. Och vidare skulle jag säga att jag blev bra glad och tacksam för att Ni sände mig den. Men det kanske jag inte en[s] behöver säga?

Er

 Hjalmar Bergman

*i början

*[*]Samma talang har också Selma Lagerlöf – i mitt tycke hennes största förtjänst – för att inte säga enda.^[10]

Handskrivet brev. Originalet finns i Lunds universitetsbibliotek.