[1] Bergmans beundrade svärfar August Lindberg avled den 18 november 1916. Han fick en gammaldags, ståtlig begravning i Engelbrektskyrkan den 22 november ”under former som blefvo hans skönhetsälskande eldsjäl värdiga”, enligt Stockholms Dagblad. Kistan var omgiven av ”ett haf af krysantemum, konvaljer, rosor och grönt” och flankerades av Teaterförbundets standar och Västmanland–Dala nations fana. Kyrkan var fylld av en månghövdad publik. Pastor August Lindh framhöll bland annat i sitt griftetal: ”Stämmans skälfning, rörelsens karaktärsfullhet, åtbördernas och minens spel, de äro ett underbart och bräckligt material för den danande konstnärsviljan. Men till gengäld griper hon våra hjärtan så som ingen annan, denna scenens konst.” Vid graven på Norra kyrkogården talade regissören Gustaf Muck Linden för kamraterna och avslutade  med Hamlets ord till Horatio : ”O, där brast ett ädelt hjärta. Dyre prins God natt. Må änglaskaror sjunga dig till ro”, allt medan facklorna successivt slocknade i novembermörkret. Vid en minneshögtid senare på Dramaten framhöll teaterchefen Tor Hedberg: ”Ungdomens eld, den var det som lefde inom honom, ja, äfven sedan döden märkt honom.” I samband med Lindbergs 70-årsdag 1916 hade Linden hållit ett tal, som han senare lät trycka i tidskriften Svenska Scenen. Han framhöll där: ”Få personligheter finnas väl, hvilka med så ödslande hand som han hafva gifvit af sitt andliga goda åt den dramatiska konsten och åt sina medbröder inom densamma.” Han tillade: ”Ser man tillbaka på hans redan gjorda gärning så syns framför allt i densamma en linje, som är särskildt rak och klar – medvetandet om teaterns stora, allvarliga kulturuppgift och ett aldrig svikande eller sviktande arbete att söka häfda denna.” Svenska Scenen, årg.2, nr 22, s. 166.