Hjalmar Bergmans korrespondenser 1900-1930
Start | Brev | Hemvist | Avsändningsorter | Adressater | Personer | Verk | Genrer | Bilder | Brevskrivaren Bergman


31. Augusta Lindberg

Örebro den 28/9 1904

Bästa Tante!

Stort tack för det efterlängtade brefvet, som jag fick först i går kväll då jag kom hem från en veckas besök hos min syster!

Det var verkligen ren granlagenhet detta, att jag icke skref och påminde om mina själsstrider. Jag ansåg, att Tante borde vara i behof af åtminstone sex veckors hvila från jeremiader och förfrågningar.

Men sedan Tante nu frivilligt och i obeskriflig godhet väckt den sofvande björnen, så måste han ju – sin natur likmätigt – utgjuta sina kval i höga brummanden.

Att teatrarna skulle vara stängda för Maria,[1] har jag alltid haft tämligen klart för mig, om jag också önskade Tantes sakförståndiga bekräftelse. Och att de upplysta och älskvärda varelser, som lofvat genomläsa stycket, icke få tid därmed under de närmaste decennierna, det förvånar mig ingalunda; jag har ju själf haft en ganska märklig erfarenhet däraf – i mina blifvande memoirer: Fallet Warburg.[2]

Nu får jag emellertid uppriktigt bekänna, att det icke är dessa upplysta varelsers utan Tantes omdöme, som jag varit och är begärlig efter.

Men detta omdöme har Tante hitintills ganska samvetsgrant hemlighållit.

Och det finner jag oroande.

Visserligen får jag veta, att Tante finner många scener utmärkta, och det ger ju godt hopp; att Tante å andra sidan finner åtskilliga döda punkter, kommer icke oväntadt och förmår knappast rubba det goda humör, i hvilket det första uttalandet försatt mig. Men så söker jag slutomdömet; hur finner Tante stycket i sin helhet? Intet svar. – Det är detta, som oroar mig.

Kanske det öfverhufvud taget icke kan bedömas som helhet, emedan det ingen helhet är?!

I dag på morgonen läste jag genom stycket; för första gången, sedan jag sände det till Tante. Och jag blef ganska förvånad. Det är visserligen ganska plågsamt att berömma sitt eget arbete: men faktum är att jag blef förvånad öfver dess förtjänster.

Där finns visserligen några, hvad jag tror man på teaterspråk kallar longörer, men icke så svåra att de bröto styckets takt. Det finns en epilog, som har det gemensamt med blindtarmens maskliknande bihang, att den åstadkommer mycket ondt och föga godt samt kan utan fara aflägsnas; och det finns kanhända ännu mera klandervärdt.

Dock, summa summarum: jag fann det bättre än 90% af det, som tryckes och mirabile! mirabile! någon gång betalas.

Det är alltför möjligt, att detta omdöme är ett själfbedrägeri.

Emellertid har det gifvit mig tanken: äfven detta kan tryckas och

– – – –

Men herr Bonnier[3] är en själfständig varelse; han torde ha sin egen tanke om saken.

Hu!

Jag kommer upp till Stockholm någon gång i nästa vecka; då kommer jag väl på någon tidig visit; annars är det väl inte stor utsikt att träffa Tante? För så vidt jag inte lyckas med ett öfverfall på öppen gata; jag känner ju Tantes hemligaste vägar bland fisk kött och potatis. Så Tante går ingalunda säker ens på dessa de heligaste marker.

Hvad jag har för planer för vintern? Får jag se Tante i någonting roligt? Naturligtvis inte. Får jag se något på teatrarna i öfrigt? Nej.

Jaha.

I öfrigt kunna mina planer uttryckas med ett stort: ?.

Jag är ungefär som en människa, som spelar på lotteri och i förväntan på dragningen släpper allt annat. När hon sen har förlorat är hon genast i färd med att vänta på nästa dragning.

Detta är ganska pinsamt, men det blir värre.

Jag hoppas att den arma husan – var det hon, som sjöng så skönt till harpa eller annat strängaspel? – icke fört sjukdom in i familjen?

Farbror är väl jäktad han som Tante! Men jag hoppas att ungherrskapet ännu icke växt ifrån den gudomliga lättjan!

Med många hälsningar från de mina

Tantes tillgifne

Hjalmar Bergman

Jag har fått tag på ett så tunt papper; det är i öfrigt ett verkligt fint papper, men mycket tunt; ett stort fel det!

Maskinskrivet brev. Originalet finns i Stockholms universitetsbibliotek.


[1] Bibeldramat Maria, Jesu moder, 1905.

[2] Litteraturkritikern och professorn Karl Warburg (1852–1918) hade tydligen fått ett manus (okänt vilket) till bedömning men antagligen aldrig svarat.

[3] Bokförläggare Karl Otto Bonnier. Se brev 24 till Augusta Lindberg den 10/3 1904.

Personer:

Bonnier, Karl Otto (87)
Lindberg, August (63)
Lindberg, Augusta (97)
Warburg, Karl (4)

Verk:

Maria, Jesu moder, drama (28)

Adressat:

Lindberg, Augusta (36)

Användning

Fritt att använda materialet.

Vid publicering citera med:
"Sverker R. Ek, Marianne Ek, Fredrik Palm,
Hjalmar Bergman: korrespondenser 1900-1930,
tillgängligt på http:/www.hjalmarbergman.se"
Publiceringsinformation i DIVA