325. Tor Bonnier Djupvik den 12/10 XVII Kära Tor, här är nu det manuskript,[1] jag talade om, när vi råkades sist. Det har åtminstone förtjänsten att vara rel. kort: skulle sannolikt bli omkring 10 ark. Vill Du titta på det och delgiva mig Ditt omdöme och beslut? De förbannade eremitkräftorna[2] ha nu återigen smugit sig in i Ditt sommarskal. Lyckligtvis har Du icke tid att fara hit och peta ut dem. Men Du borde ta Dig tid att spika upp några ordningsregler i natthärbärget. Ännu finns det vackra söndagar. En vedkamin står i öppna spisen. Platsen är god, då ingenting behövt rubbas och då intet trävirke direkt bestrålas. En karbidlampa brinner på bordet och har ännu ej exploderat. En svärmor bor i gästrummet och har ännu ej tagit ned huset. Så till vida är allt godt och väl. Sätt Dig nu ned och diktera Dina ordningsregler! Och kom ihog att det troligen ej är många vackra söndagar Vår Herre har kvar i bakfickan. Din HjB. P.S. De första fyra sidorna av manus. bör, om det skall tryckas, genom några enkla typografiska medel särskiljas från återstoden.[3] Maskinskrivet brev. Originalet finns i Bonniers förlagsarkiv. [1] Manuskriptet till Mor i Sutre. I almanackan antecknar Bergman den 25 september: ”in till staden och förlaget med manus”. Tydligen kom överlämnandet trots allt inte att genomföras då, utan Bergman fortsatte sin kritiska genomläsning, som han påbörjat den 24 september och nu fortsatte ytterligare en tid fram till den 8 oktober. [2] eremitkräftorna – en av Bergmans skämtsamma ordlekar. Själv uppfattade han sig gärna som eremit. Eremitkräftan har den egenheten, att bakkroppen saknar ett hårt kalkskal. Som skydd gömmer den därför gärna denna kroppsdel i ett snäckskal, som efter behov kan bytas ut. På samma sätt bytte Bergmans ofta lånad eller hyrd bostad – i det här fallet genom att flytta in från Segelholmen till familjen Tor Bonniers sommarvilla på Dalarö, där de kom att tillbringa stora delar av vintern 1917–1918. [3] I originalupplagan av Mor i Sutre trycktes det inledande kapitlet med mindre typsnitt, sidorna numrerades med romerska siffror V–XVI och avskildes från den övriga berättelsen med ett tomt mellanblad. Bergman betecknade avsnittet som en ”prolog”. |
|