338. Hans Larsson

Segelholmen, Dalarö den 3/6 XVIII

Kära herr Professor Hans Larsson! För veckor sedan borde jag redan ha tackat Er för den stora vänligheten att sända mig ”Idéerna i Stabberup”.^[1] Att det icke skett förr är emellertid helt och hållet bokens fel: jag ville läsa den, och den låter sig icke läsas i en hast: jag ville läsa om den och se – den krävde ännu mer. Blev respekt till sägandes pockande. Den har en platonsk, stillsam ihärdighet som understundom blir oroande och nästan alltid spännande. Och när man tillpåköpet tycker sig spåra ett väl doldt och desto mera moquant^[2] löje, lägger man öronen bakut och tar en allvarlig min. Ja, vore jag en bofast övertygelsens man med min hydda vare sig till vänster eller till höger om Rubicon,^[3] skulle jag säkert säga: Tack, men – timeo Danaos – Nå, nu är jag endast en resenär, en bekännare av Baedecker.^[4] Och hur jag än må skutta över Rubicon, faller dock ingen republik, nej, inte ens ett sparvbo! Relativt lugn kan jag således umgås med ”Idéerna” och min tacksamhet blir reservationslös.

Det är ett evangelium, Ni predikar. (Förlåt predikatet, det är dock inte mitt fel att det ljuder så illa!)^[5] Dess rätta namn tror jag mig inte om att giva, men för att ändå ha en benämning, skulle jag vilja kalla det: evangeliet om människovärdets oförstörbarhet. Icke tankens eller viljans – som andra predikat – utan en högre enhets oförstörbarhet. Jag tror inte, att det skulle förvåna Er, om Ni en dag bland mannarna ’söder om vägen’ mötte en Prometheus^[6] som i sina varma händer vårdade livsgnistan hos – en sjuk kyckling. Ni står så långt borta från den, låt oss säga Ellen-Keyska,^[7] självhävdelse, som endast alltför ängsligt avlyssnar det ’sant mänskliga’. Sant mänskligt? Tro om inte herr kyrkoherden skulle besvara termen med ett spydigt: Ja, där har pastorn funnit en riktigt sann sanning. – ? Renodling är ju i bästa fall endast en eliminering av det oväsentliga eller en utveckling av det väsentliga på det oväsentligas bekostnad. Men för det första – vad är väsentligt? Och för det andra – är inte det oväsentliga – lika väsentligt? Ja, jag menar nu icke blott^[8] sub specie aeternitatis^[9] utan även rent praktiskt taget. Ni säger det kanske bäst på de vackra sidor, där Ni talar om lyckan, lyckan som naturkraft, drivhjul. Lyckan! Hur många ”oväsentligheter” bär ej den damen i sin eftertrådda kjortelsäck: och för de barn, som följa henne, – hur väsentliga äro icke hennes oväsentligheter. Men plikten – invänder herrar imperativister^[10] – se där en renodling. Visserligen, men månne alltid av – det väsentliga?

Ja är icke just detta punkten, det stora vägskälet, där så många filosofiska, teologiska, politiska riktningar skiljas åt? Vad är väsentligt? Och är det icke just här, intolleransen slår rot? Människovärdet, summan, syntesen, organismen (jag finner, som Ni ser, inte ordet men det gör detsamma) är oförstörbart. Det är ett evangelium, som borde kunna locka sinnen, lugna hjärta[n] – och bringa mången dogm på fall. Människovärdet är oförstörbart – åtminstone söder om landsvägen. Mannarna och kvingorna filtreras icke ut till någon pappersmassa, lämpad för tidningar och bekännelser av olika kulörer. Visserligen kan man rista in åsikter som man ristar in namn i trädens bark – björken förblir dock björk, boken bok, eken ek. Och om också en världscyklon skull[e] skala av bladen och krossa kronorna, så skall dock av eken komma nya ekar, av björken nya björkar, av boken nya bokar. Av Hemmabyarna kan det bli ett Stabberup, ännu en idyll men med landstorms-bilar^[11] och dånande krigsklockor. Och av Stabberup blir det kanske ett Malmö med Amaltea dåd^[12] och krigsransoner och – törhända – ett bolsjevickiskt kommisariat. Men männen förbli dock män, kvinnorna kvinnor. Att icke släppa dem ur sikte, det måste dock för den vise vara – det väsentliga i hans vishet. Och hans metod måste vara att med en infamt stillsam ihärdighet locka dem till^[13] förtroliga små samtal. Det hjälper icke att vara professor i filosofi, det hjälper icke ens att icke vara professor i filosofi. Vad som hjälper är att äga den där mycket lätta och mycket fasta handen, varmed den bekante athenske borgaren Sokrates^[14] brukade gripa sina offer – i skuldran eller strax ovan handloven föreställer jag mig. Varför så brådt, min vän? Kvällen är ju vacker. Jag skall följa dig ett stycke, så kommer vi nog fram. Men vart, Sokrates? – Är det dig då icke nog att komma – fram? Mig är det nog.

Har Ni som jag – då Ni läser dialogerna – en stark och stundom nästan irriterande förnimmelse av den där skamligt lätta och fasta handens tryck? Brukar Ni fråga: Men vart, Sokrates? Om du säger ditt mål, har jag kanske alls ingen lust att följa dig. – Och brukar den Illparige svara: Ett ypperligt skäl för mig att icke nämna målet!

Troligen har Ni känt någonting liknande. Men Ni har nog inte som jag – ty därtill är Ni alltför klok – brukat brumma för er själv: Bah min gubbe lilla – jag gissar, jag gissar, jag gissar –

Nåja, när jag nu vid Er sida vandrat genom Stabberup har jag just känt den där handen. Och att jag min dåliga vana likmätigt brummat: jag gissar, jag gissar – det får Ni alltså ursäkta. Och lägga dessa rader ad acta^[15] kanske med anmärkningen: För att rätt förstå folk är det nödvändigt att själv någon gång bli missförstådd!

Ett ord till sist: Ni ger mig Skåne så att min hemlängtan vaknar på nytt – jag är ju av en gammal Skåne-släkt^[16] kommen. Och ännu ett ord: Ni vet icke hur villig, betydligt mer än villig, jag är att åter låta mig gripas sakta men säkert kring handloven. I Stabberup som i Athen ges det vackra kvällar, skapade för meditation. Och det ges även andra likheter dem emellan.

Med en vördsam och hjärtlig hälsning!^[17]

Eder

Hjalmar Bergman

Maskinskrivet brev. Originalet finns i Lunds universitetsbibliotek.