343. Algot Ruhe Segelholmen den19/9 XVIII Algot Ruhe! Om Du rätt betänker, hur Du behandlat mig i Saisonens[1] sista nummer ō om Du till äventyrs har i minnet vad jag nyligen skrev till Dig, så drar Du utan vidare försäkringar från min sida den slutsatsen, att Du beredt mig en glädje. Tack! Jag påminner Dig härmed om, att Du under instundande vinter ej går säker för mig på gator ō torg. Jag har nämligen fått en stark känsla av att jag bör resonera[2] med Dig angående vissa ting. Och när jag – sällan förrästen – får en dylik känsla, blir jag lätt efterhängsen ō obehaglig. Sådana äro vi enstöringar! Men med försiktighet ō snabbhet kan Du naturligtvis undvika mig. Eljes – tålamod! Ty även denna besynnerliga lust att resonera tar ett slut – alldeles som krig[e]t. Sålede[s], kära Algot Ruhe, en garde! Din Hjalmar Bergman Handskrivet dubbelvikt korespondenskort. Originalet finns i Kungliga biblioteket. [1] Åsyftar Algot Ruhes recension av Mor i Sutre i tidskriften Saisonen, nr 18, 1918, där denne beklagar att Bergman har svårt att nå ut till publiken. Han prisar åter Bergmans gestaltningsförmåga att skapa ”figurer av sällsynt art” och betonar både hans humor och hans berättartalang. [2] Ordet resonera har förtydligats genom iterering ovanför raden av det ursprungliga resonera, som kvarstår oförändrat, men tydligen enligt Bergmans egen uppfattning varit svårtolkat. |
|