344. Tor Bonnier Segelholmen den 24/9 XVIII Således tror Du, kära Tor, ännu det året 1918 att vi med en smula slughet och envishet – eller låt oss mera högtidligt säga: med klart förnuft och en god vilje – kunna styra eller bidraga till att styra vårt eget och andras öde?[1] Även jag tror på ett klart förnuft och en god vilje, klenodier som förvaras under sjuttio insegel någonstans i världsrymden och det är väl aningen om dess tillvaro, som alltjämt driver oss i dansen, ett återsken av ett återsken av dess skimmer, som vi beständigt kalla ”morgonrodnaden till en ny dag”. Så äro vi också ständigt de samma och eviga liksom siffror äro eviga. Vi äro kort i den Eviges patience-lek, spaderkung förblir spaderkung (med sin dystert majestätiska blick och sin högst individuelt vilje-rynkade panna) hjärterdam förblir hjärterdam hur ofta än lekarna förbrukas och bytas ut. Och vi äro gengångares gengångare och berättelsen om oss, människor, måste bli berättelsen om spöken – om man nämligen råkar få se det hela på tillräckligt avstånd. Nå, nog om den saken. Det gläder mig i alla händelser mycket, ja mycketmycket, att min långa berättelse ej tycks ha tråkat ut dig! Det är dock huvudsaken. Och det ekonomiska kom till mig som manna från himlen,[2] hälst jag befinner mig i en djäkla guldfattig öken. Skulle Du vilja skicka mig halva honoraret, så ska här dräpas björnar till höger och vänster och det hela ställas på en solid gul[a]sch-fot.[3] Ja, jag skall tillochmed betala mina skatter. (Uppbördsman Hallkvist hör till min trängre vänkrets; jag hade nästan tänkt lägga bort titlarna med honom i höst, men nu får det anstå så länge.) Vad säger Du om bokens titel? Jag är inte rätt nöjd med den, men har ej kunnat finna bättre. Nå, vi komma väl till stan om en åtta–fjorton dar, så kan det ännu vara tid att talas vid om sånt. Med Erikssönerna[4] har jag talat angående spiggolja, och så snart fångsten är gjord – slutet av oktober – ska de ringa upp Dig för vidare överenskommelse. Beträffande priset får man naturligtvis inte ord av dem ännu, innan de sett ”vad den kommer att stå i”. Jag ska också höra mig för på annat håll. En svårighet torde bli att få in den till Stockholm, då livsmedelsnämden härstädes i fjol utfärdade något slags utförselförbud. Men blir kvantiteten tillräcklig – så att det lönar sig – bör det väl inte vara omöjligt att få någon att segla in med det direkt till Stockholm. Jag ska resonera vidare med dem om den saken (det blir alltid ett ord i dag och ett i övermorgon) så ska jag rapportera när vi komma till telefon på Djupvik. Från ön flytta vi antagligen nästa måndag. Adjö för den här gången och tack! Din HjB Vill Du skicka honoraret i p.a. så vore det bäst. Maskinskrivet brev. Originalet finns i Bonniers förlagsarkiv. [1] Tor Bonnier berättar i brev den 21/9 1918 hur han läst manuskriptet till En döds memoarer en stormig kväll och sammanfattar sina i grunden positiva intryck: ”då jag gick upp för trappan för att lägga mig frös jag betydligt kring ryggraden. För det är en kuslig bok, och trots all din vältalighet; som jag beundrar; så tror jag inte på dina ´måste´. Om det också finns ett par tre ´måste´, som man får finna sig i, tror jag det är förhastat att dra den slutsatsen att det inte skulle finnas en hel hop ´måste´, som mänskan med en smula slughet eller envishet skulle kunna klara sig undan. För vore det inte så, då skulle människorna vara sådana du skildrar dem. Och det är de ju inte!” Det är mot denna passus i Tor Bonniers brev som Bergman polemiserar. [2] Tor Bonnier hade i sitt brev talat om en upplaga på 2000 ex. à 65 kronor arket. [3] Från och med 1916 användes ordet gulasch pejorativt om en rik person, som gjort sig stora förtjänster under Första världskriget. Ordets grundbetydelse är det tyska namnet på en starkt kryddad ungersk kötträtt. [4] Familjen Eriksson var Bergmans värdfamilj på Segelholmen. I brev till modern, Fredrique Bergman, den 8/7 1917, skriver Bergman bl.a. om gubben Erikssons vidskepliga föreställningar. Berättelsen växer ut till en hel liten karaktärsstudie, som vittnar om ingående verklighetsstudier. ”Jag frågade gubben Eriksson, vår värd bosatt på en ö i närheten, om han inte kunde skjuta dem åt oss [de kråkor som kalasade på Bergmans jordgubbar], men se det ville han rakt inte; ’för då blir de så hatiska’. När han första gången steg i land här, hade han skjutit en kråka och förföljdes sen av den rysligaste otur. Och några år efteråt hade han laggt ut rävgift och tagit kol på flera kråkor, ’men så dog hon också, hon som jag hade’. (’Hon som jag hade’ är hans stående och enda benämning på sin salig hustru, vilket inte hindrar att jag tror att han mycket saknar ’hon som jag hade’ åtminstone låter det så.)” |
|