Hjalmar Bergmans korrespondenser 1900-1930
Start | Brev | Hemvist | Avsändningsorter | Adressater | Personer | Verk | Genrer | Bilder | Brevskrivaren Bergman


361. Per Lindberg

Liljeholmen den 20/2 XIX

Broder Pelle! Timmarna gå och snart går ridån.[1] Blottande mitt arbete och ditt. I vad mån vi lyckats vill jag inte uttala mig om, men däremot tror jag mig kunna konstatera, att vi havt alldeles samma intentioner. Din gestaltning av min komedi har trots sin rikedom på originella detaljer icke på någon punkt förefallit mig främmande, än mindre då  oriktig. Mina anmärkningar efter första dagens första akt gällde, som du torde erinra dig, uteslutande skådespelarna. (Jo, jag drog också i tvivelsmål, huruvida H.K.H. borde behålla hatten på i scenen med L.  men det kan vi ju ändå kalla en småsak?) Däremot ansåg jag och anser delvis ännu, att du i någon mån överskattat ditt skådespelare-material. När jag nyss i min ”officiella” tacksamhetsskrivelse till teaterchefen[2] talat om skådespelarnas kunnighet och smidighet så var det ingalunda falskhet utan min uppriktiga mening. De äro kunniga och smidiga men sakna över lag  andlig pondus.[3] Nåväl, om sceneriet är rikt, originellt, vackert så absorberar det till den grad åskådarens intresse, att en skådespelare, som saknar inre myndighet, får nog så svårt att göra sig hörd. Och det är en fara. Gårdagens gen.-rep. visade lyckligt nog att jag underskattat det mänskliga materialet i minst lika höga grad, som du dagen förut tycktes mig ha överskattat det. Framförallt var det fallet med Lodolezzi själv,[4] och ehuru jag fortfarande finner henne rätt långt från att vara idealisk, måste jag dock  och med vilket nöje!  erkänna henne som fullt acceptabel. Och sedan jag konstaterat det  ja, sen kunde jag i ro njuta av dina scenerier.

Det blev, tout sincerement dit,[5] en njutning. Din inscenering är på samma gång fantasistark och logisk (eller m.a.o. konstnärligt knapp). Där finns varken luckor eller lösa klutar. Och framförallt  den är i varje ögonblick lika klar, spänstig vaken. Det är en sällspord förtjänst. Trots allt kan man ju även på våra scener någon gång få se en eller annan vacker scen-bild,[6] kanske rent av  fast jag inte för ögonblicket minns det  en hel serie vackra bilder. Men var och en är inramad i det tomma intets svarta eller den rena ynkedomens smutsgrå ramar. Den andra följer den första, men den första föder icke den andra. Mellan dem äro svalg av slapphet befästade.

I går  raka motsatsen. Verkets puls upphörde icke ett ögonblick att slå. Skådespelarna klickade både här och var men verkets anda[7] förblev svävande över dem, över scenen. Att helt och hållet förandliga författarens text och göra den till den atmosfär, i vilken mer eller mindre skickliga och stora skådespelare agera och vilken de alla och alltid inandas från ridå-uppgång till sista sortien  se där den verklige regissörens lilla uppgift, som har det gemensamt med tulipanen att man mycket lätt säger den[8] 

I Lodolezzi  sådan som jag igår såg pjesen  har du gjort tulipanen. Och därför tillåter jag mig att som din äldre och betydligt förståndigare bror säga dig att du är en förbannat duktig pojk. Det lockar mig att gå in i detaljer för att utförligt motivera detta i och för sig nog så otroliga påstående  men mitt huvud dunkar värre än tåget i natt. Det får bli en annan gång. Nu vill jag blott säga dig en sak: När författaren ser sin pjes för första gången två dagar före premiären, förvandlas han till ett negativt vidunder, vars te-fats-ögon och runde-torns-öron[9] begåvats med möjlighet att förmåga att upptäcka minsta fel men oförmåga att upptäcka även de största förtjänster (och denna metamorfos anser jag vara en mycket vis Naturens anordning.) Nå ett tocke där legendens vidunder satt i förrgår på din parkett och upptäckte i ditt arbete  H.K.H.s hatt.

Frid och fröjd, Pelle. Jag gillar dig skarpt. Du är en renhårig grabb, som mandrom kan fika ett hars utan han spottar i klöver.

Din

HjB

Vad kalabaliken i Bender beträffar, så vill jag säga, att jag genom daglig, hård träning blivit i stånd att uthärda ett lindbergskt temperament åt gången. Men ställes jag mellan två i full funktion varande lindbergska temperament, så få de båda temperamenten ursäkta att jag på mitt enkla, okonstlade sätt blir  visserligen inte temperamentsfull  men ursinnig. Så det.[10]

Maskinskrivet brev. Originalet finns i Stockholms universitetsbibliotek.


[1] Bergman var tydligen ambivalent inför uppsättningen av Lodolezzi sjunger på Lorensbergsteatern, som hade premiär den 20/2 1919 och gick sex gånger. Den återupptogs under höstsäsongen och gick då ytterligare fyra gånger. Se brev 362 till Gustaf Muck Linden den 20/2 1919, not 1.

[2] Chef för Lorensbergsteatern var vid denna tid Gustaf Muck Linden.

[3] Ur ett huvudstadsperspektiv uppfattades Lorensbergsensemblen vid denna tid ofta som landsortsmässig. Den nyblivne regissören Per Lindbergs iscensättning av pjäsen  hans sjätte som regissör vid Lorensbergsteatern  ville Bergman trots sin framförda kritik framhålla som förtjänstfull.

[4] Huvudrollen som Lodolezzi spelades av Manda Björling (1876–1960) och Hans Kunglig Höghet av Olof Sandborg (1884–1965).

[5] fr., alldeles uppriktigt sagt.

[6] Scenografin hade utförts av dansken Jens Andresen (1865–1949), som vid denna tid arbetade vid Lorensbergsteatern.

[7] Orden och var men verkets anda finns i dubbel uppsättning till följd av att papperet här tog slut. Den första har strukits av Bergman.

[8] Bergman associerar här till uttrycket ”Lätt att säga tulipanaros, men gör en!”, som går tillbaka på en av Emil Norlanders (1865–1935) revyer.

[9] Syftar på H.C. Andersens (1805–1875) saga ”Fyrtøiet” (Elddonet), där soldaten med hjälp av den magiska kraften hos elddonet behärskar tre hundar, som vaktar var sin kassakista. De tre karaktäriseras som ”den med ögon så stora som tekoppar, den med ögon som ett par kvarnstenar och den som hade ögon så stora som Rundetaarn”. I ett radioföredrag den 31/3 1930 med titeln ”H.C. Andersen”, sänt i anslutning till 125-års-jubileet av Andersens födelse, karaktäriserar Bergman dennes sagor som ”naiva” och fyllda av ”känslodjupsinnig” symbolik. Han uppskattade sagornas ”graciösa, än glittrande skälmska, än barnsligt vemodiga och snusförnuftiga betraktelser”. I någon mån kan denna karaktäristik sägas känneteckna Bergmans eget sagoberättande. Han polemiserar i föredraget mot den ofta anförda uppfattningen, att sagornas innersta mening skulle förstås bättre av vuxna än av barn.

[10] Bergman hade tidigt reagerat starkt på den något melodramatiska atmosfär som han menade präglade den lindbergska familjen. I detta fall hade tydligen växelspelet mellan syskonen Stina och Pelle, bägge starkt engagerade i scenkonsten, lett till en kraftig urladdning från Bergmans sida, vilket han något inlindat ber om ursäkt för.

Personer:

Andersen, Hans Christian (4)
Andresen, Jens (1)
Bergman, Stina (287)
Björling, Manda (1)
Lindberg, Per (80)
Linden, Gustaf Muck (98)
Norlander, Emil (3)
Sandborg, Olof (1)

Verk:

Lodolezzi sjunger, drama (14)

Adressat:

Lindberg, Per (24)

Användning

Fritt att använda materialet.

Vid publicering citera med:
"Sverker R. Ek, Marianne Ek, Fredrik Palm,
Hjalmar Bergman: korrespondenser 1900-1930,
tillgängligt på http:/www.hjalmarbergman.se"
Publiceringsinformation i DIVA