374. Per Lindberg [Djupvik] 26/9 XIX Broder Pelle! Som du ser, är det inte så lätt att laga gamla lador. Emellertid tror jag, att det nya aktslutet fått en något raskare puls. Och dessutom har ju Isac begåvats med ytterligare ett litet tricks, som Ekman[1] säkert kan göra något av. Summa summarum tror jag på en liten vinst. Tyvärr kom det ju försent, men du kan kanske använda det vid december-reprisen? Beträffande ”Spelhuset” ev. ”Sleeman”[2] så vet du, att jag skulle bli högeligen glad om du toge hand om dem. Men det finnes ett stort men! Kommer Lasse[3] ō spelar ”Experimentet” eller något nytt (ō jag hoppas innerligen att det bleve något nytt) så finge Göteborg för mycket HjalmarBergman. Du skulle väcka förargelse i menigheten ō ge hugg på dig à la Hedberg.[4] Naturligtvis stå de båda styckena till din disposition, men jag avråder bestämt från att ge tre mina program – låt vara att det ena blott är repris ō det andra en smula à part.[5] Dina fiender – ō jag antar du har tockna – räknar inte med det. Lars Hansson kunde jag inte få fatt på vid mitt Stockholms-besök. Anledningen till hans obestämdhet lär vara ett ganska spänt förhållande till Collijn[6] vilket hindrat honom att planera för vintern. (Filmsegrarna torde nog ha stigit den gode Lasse åt huvudet. Jag hörde av Brunius[7] att han varit rätt så besvärlig i sommar.) I nästa vecka far jag in till stan ett slag – kanske träffar jag honom då. Eljest stanna vi här ännu några veckor; d.v.s. på Djupvik,[8] där jag hoppas att ”det nya” ska gå av stapeln. Jag har nu avslutat en komisk roman som påstås vara mycket sorglig ō hemsk.[9] Det är kanske bäst att jag skriver en tragedi nu, så åstadkommer jag någonting riktigt skrattretande. Komedien ”Cæsars ungdom”[10] som alltjämt är mig en värkande påle i köttet, lockar Stina i gråt bara hon tänker på den. Varför? Därför att en ung pojke offrar sitt färska liv för den store ruttne mannen. Är det så sorgligt? För mig är det det mest glädjande ō raffinerat spralliga, som kan hända en pojke. Men smaken! Här är höst. Jag kan hälsa från din kära Mammas bakdel.[11] Som alltid så här års var den hotfullt riktad mot fientliga flygare i skyn under det att överkroppen var fast förankrad i den kära Namnlösa leran. Stina vansläktas ej, ō ej heller Greta – så nu kan du tänka dig denna fyrfota-flocken. Gud signe kräken ō din Signe med! Hej på dig! Och hej på dina abonemangs-serier![12] Det kallar jag konst med strumpor!![13] Din HjB Handskrivet brev. Originalet finns i Stockholms universitetsbibliotek. [1] Skådespelaren John Ekman (1880–1949), som vid denna tid var anställd vid Lorensbergsteatern, spelade rollen som Doktor Isac i den uppsättning av Lodolezzi sjunger, som hade urpremiär den 20 februari 1919, och vars text Bergman i någon mån överarbetat inför nypremiären den 26 september samma år. [2] Avser marionettspelet Herr Sleeeman kommer och det därmed besläktade expressionistiska skådespelet Spelhuset, som Per Lindberg ämnade uppföra på Lorensbergsteatern. Den förra pjäsen iscensattes hösten 1919. Se brev 373 till Per Lindberg den 19/9 1919. Lindberg bestämde sig senare för att repetera in Spelhuset inför säsongen 1922–1923. Någon premiär blev det dock inte, eftersom teaterstyrelsens ordförande Carl Mannheimer vid generalrepetitionen satte stopp för uppförandet. Bergmans två tidigare pjäser på denna scen hade aldrig lockat någon publik, varför Mannheimer fann det omöjligt ur ekonomisk synpunkt att låta teatern dras med ännu en förlustbringande, experimenterande uppsättning vid en tidpunkt, då det finansiella läget var ansträngt i landet i dess helhet och för Lorensbergsteatern i synnerhet. Per Lindberg berättar själv om händelsen i ett utkast till en historik över Lorensbergsteatern från 1941. Originalet finns i Sveriges teatermuseums arkiv och är delvis publicerat av Bertil Nolin i volymen Lorensbergsteatern 1916-1934. Dokument. Analyser, 1991, ss 133 ff. [3] Lars Hanson (1886–1965), som spelade huvudrollen i uppsättningen av Ett experiment på Nya Intima teatern vårvintern 1919. Pjäsen gick 22 gånger. Ett eventuellt gästspel med den uppsättningen planerades tydligen på Lorensbergsteatern. Projektet förverkligades dock aldrig. Se brev 360 till Gustaf Collijn den 14/2 1919, not 2. [4] Bergman hade i brev och senare också i artiklar anklagat dramatenchefen Tor Hedberg för nepotism, inte minst när det gällde brodern Karl Hedberg. [5] à part fr., vid sidan av. [6] Gustaf Collijn var chef för Nya Intima teatern, där Lars Hanson var anställd vid denna tid. [7] Skådespelaren och regissören John W. Brunius (1884–1937). [8] Familjen Tor Bonniers sommarställe på Dalarö, där Bergmans kom att bo några veckor denna vinter. [9] Markurells i Wadköping, som enligt almanackan skrevs under tiden den 7 juli till den 13 september 1919, blev Bergmans publik- och kritikgenombrott. Anders Österling skrev i Svenska Dagbladet den 25/11 1919: ”Det har lyckats Hjalmar Bergman att svepa denna historia i en sfär av poetiskt vemod, som på intet sätt fördunklar den psykologiska sanningen. Med små medel har han levandegjort sina figurer, och utom Markurell och hans pompösa maka – i sitt slag en mycket vederhäftig skapelse – är det framför allt den manhaftiga gamla fröken Rüttenschöld, som dröjer i minnet, tronande som en övervestal i sitt gredelina kabinett vid brasan. De ha överhuvud mera livsvärme och mindre ödslighet kring sig än tidigare typer i Hjalmar Bergmans galleri, de äro ej längre drivande skuggor och fatalistiska marionetter.” Dagens Nyheters ansedde och mäktige kritiker Torsten Fogelqvist (1880–1941) sätter i sin anmälan den 28/11 1919 in romanen i ett kulturpolitiskt sammanhang: ”Det bör vid det här laget vara klart att Hjalmar Bergman står i en klass för sig bland moderna svenska novellister. Det är inte överord i julbrådskan, ingen reklamglosa för puffens skull, utan noga övervägt, då man verkligen dristar påstå att han hör till de frodigaste berättare Sverige någonsin haft. Han är ingen konstprodukt av feta förlagsannonser och fala vänrecensioner, litterär klassolidaritet och partipolitik. Han har gjort sig själv, format sig själv ur ett rikt och bräddat ingeniums motivkaos.” Författarkollegan Martin Koch (1882–1940) hyllade i sin recension i Göteborgs-Posten den 13/12 1919 romanen för dess kraftfulla gestaltning av existentiella värden: ”Men boken är inte endast en skildring av svenskt småstadsliv, den är mycket mer än så. Småstaden blir kosmos, hjälten, den primitive intensivt levande Markurell, blir helt enkelt människan, i kamp mot andra, som visserligen anses förnämare, men äro avgjort mindre och tarvligare. Den seger, han slutligen vinner över de andra och över sig själv, är välförtjänt. Och undertecknad måste för sin del säga, att han aldrig sett den centrala, rent mänskliga kampen om livet och livets högsta värden framställd mer levande, mer övertygande, mer riktig.” [10] Syftar på dramafragmentet ”Julius Caesar”, vars huvudtema Bergman här tecknar och värderar. Se brev 366 till Per Lindberg den 8/4 1919, not 1. Skillnaden mellan makarnas uppskattning av temat i ett drama är symtomatisk och kan beläggas i en rad brev, främst av Stina Bergmans hand. [11] Syftar på att Augusta Lindberg, som hade sitt sommarställe Namnlösa på Dalarö, liksom sina döttrar Stina Bergman och Greta Bonnier var en ivrig trädgårdsodlare. [12] Avser ett abonnemangssystem som Per Lindberg infört vid Lorensbergsteatern för att bredda och säkra publikunderlaget. [13] Sannolikt en skämtsam invertering av titeln på den norsk-danske poeten J.H.Wessels (1742–1785) satiriska versdrama Kärlek utan strumpor. |
|