[1] Erik Hjalmar Linder har vid en närläsning av Bergmans almanacksanteckningar för år 1919 kommit fram till vad han kallar ”Dramat i almanackan”. (Kärlek och fadershus farväl, 1973, ss 13 ff.). Skeendet under detta år vittnar om ett utbrytningsförsök från Bergmans sida ur en tidigare självvald familjeisolering. Det nya beteendet kännetecknas av ett radikalt förändrat livstempo, ett ökat intresse att knyta nya kontakter, en påtagligt stegrad alkoholkonsumtion samt ett visst accepterande av den homoerotiska lidelsen för unga män. I almanackan omnämns en av dessa pojkbekantskaper under sitt riktiga namn, Nils Asther, en annan under täcknamnet ”Only”. Denna nya attityd fick självfallet konsekvenser för äktenskapet. I ett försök att fly undan situationen reste Stina Bergman under några dagar till sin svärmor i Örebro. Till modern Augusta Lindberg rapporterar hon i ett odaterat brev från slutet av 1919 följande: ”Den stackarts lilla Tant som själv är nervös och lite triste, det var just inte något vidare lämpligt sällskap hon fick i mig. Men hon har varit gudasnäll som alltid. Du kan gärna skriva ett par ord och tacka för hennes omvårdnad av din trasiga dotter, det skulle glädja henne kollosalt. Men säg inte ett ord om orsaken till tråkigheten, lova mig det. Jag har ju måst berätta en del för henne och hon tycker jag gjorde alldeles rätt som for, men jag vill inte att någon av de mina med ett ord skall lägga ytterligare sten på börda.” Stina framhåller att vistelsen på några dagar varit för kort för att få hennes egna nerver i form igen. ”Idag är jag bättre men att nu ta emot min nervöse herre och älskade vän, som skrivit på en liten lapp att han ändå tycker bra mycket om mig, det blir ganska svårt. Men spotta i näven och ta nya tag heter det, en gång svor jag på att ingen skulle få sätta honom på dårhus så länge jag lever, nu får jag visst svära på att laga att jag inte själv heller skall dit, så länge livhanken räcker.” Hjalmar följde snart efter Stina till Örebro och av ett brev från henne till brodern Per Lindberg från november 1919 framgår det, att de därefter tillsammans återvände till Liljeholmen. Strax därefter gick de och såg en uppsättning av Strindbergs Dödsdansen på Svenska teatern i Gunnar Klintbergs regi – kanske ett memento.

[2] Nils Asther (1897–1981), vars närvaro troligen utlöst konflikten makarna emellan. Asther hade nyligen kommit till Stockholm för att påbörja en karriär som filmskådespelare. I sina öppenhjärtiga memoarer (Narrens väg. Ingen gudasaga, 1988) har Asther berättat om att han blev hembjuden till Bergmans på Liljeholmen och att Bergman också senare löste hans bostadsfråga – under sin första tid i Stockholm var han tydligen hemlös efter att ha flytt hemifrån. Asther berättar också, att Bergman en gång skulle ha sagt, ”att han önskade att jag hade varit hans son”. Han tillägger: ”Många nätter logerade Hjalmar hos mig, men han gjorde aldrig något sexuellt närmande. Däremot tycktes han njuta av att betrakta min kropp. Jag märkte att i hans hjärna fanns en stor underbar platonsk kärlek.” (a.a. s. 32). Som såväl Tor Bonnier som Martin Lamm tidigt i brev framhållit, fick denna upplevelse sin litterära gestaltning i den domderande värdshusvärden Markurells otyglade faderskärlek till den vackre, oäkte sonen Johan i Markurells i Wadköping. Romanen skrevs under perioden juli till september 1919.

[3] Enligt ovannämnda brev från slutet av november 1919 från Stina Bergman till brodern Per Lindberg hade Bergman just vid denna tid avslutat första akten till dramat Sagan, som fascinerade henne speciellt.

[4] ty., och sov så gott.

[5] Brevet är osignerat.