392. Karl Mantzius DALARÖ den 16/7 XX H. Herr Doktor KARL MANTZIUS Köpenhamn. Jag är verkligen bra ledsen att först nu kunna ge Herr Doktorn besked[1] – och till på köpet ett dåligt. Hrr teaterchefer är svåra att få fatt på i sommarvärmen: Ranft[2] helt enkelt omöjlig. Collijn,[3] som jag upprepade gånger sökt personligen och per post och telefon högg jag ändtligen i går med sistnämda hjälpmedel midt upp i en familjemiddag. Törhända besannade sig den gamla satsen ”in vino veritas”[4] – i varje fall fick jag höra en oförbehållsam sanning, som jag kanske bort ana: att jag för närvarande är persona ingratissima.[5] Jag har nämligen här på vårsidan skrivit några teaterbetraktelser,[6] egentligen riktade mot hr Hedberg[7] men för den heliga rättvisans skull även klatschande här och var annorstädes. Hr Collijn frågade mig nu, hur jag kunde vända mig till hans så ringaktade teater? om jag verkligen trodde, att han skulle visa tillmötesgående mot en person, för vilken han hyst den livligaste sympati (ja, se det visste jag inte!) men som besvarat den med hätska förföljelser? med flera frågor så beska för mitt stackars sjuka samvete, att jag slutligen måste ringa av. Det var alltså Collijn. Med hr Hedberg hade jag ett avgörande samtal redan före midsommar. Han visade onekligen ett spontant och livligt intresse för tanken att få Doktor Mantzius till gäst, men som vanligt infann sig eftertankans kranka blekhet mycket snabbt. Personne[8] kunde bli stött, den fast uppgjorda repertoaren skulle rubbas: och till sist: ”I varje fall skulle det icke kunna bli förrän säsongen 21-22: Lodolezzi var visserligen upptagen för nästa höst, men jag har sedan måst taga dess plats i anspråk för Per Hallströms Karl den elfte.” [9] Så ungefär föllo orden och voro slipade för mitt bröst – jag har nämligen i en artikel frågat om Hedberg inte kände till Hallströms arbete! Summa summarum, Herr Doktor, jag har visat mig vara en genomusel underhandlare! Och min enda fast relativt magra tröst söker jag däri, att jag så att säga fått kläda blodig skjorta för den goda saken och för Er! Att resultatet gör mig mycket ledsen behöver jag icke nämna. Slutligen tror jag mig böra och kunna säga att dir. Collijn säkerligen skulle vara mycket intresserad av ett gästspel, om det blott icke har något med min person och mitt verk att skaffa. Vördsamt Herr Doktorns förbundne[10] Hjalmar Bergman Maskinskrivet brev. Originalet finns i Det Kongelige bibliotek, Köpenhamn. [1] Gäller möjligheten att få Lodolezzi sjunger uppförd på någon teater i Stockholm. Se brev 380, 382 och 391 till Mantzius den 9/11 1919, not 1, den 15/11 1919, not 1 samt den 7/6 1920, not 1. [2] Albert Ranft (1858–1938), chef bl.a. för Svenska teatern i Stockholm. [3] Gustaf Collijn (1880–1968), chef för Nya Intima teatern i Stockholm. [4] lat., i vinet sanning, d.v.s. vinet lockar fram sanningen. [5] persona ingratissima lat. – utifrån persona ingrata – en icke önskvärd person. Bergman har här genom att lägga till den italienska förstärkningsändelsen issima velat betona i hur hög grad oönskad han själv var. [6] Åsyftar artikeln ”Perpetuum immobile. En kritisk granskning av det snart gångna spelåret” – en ganska syrlig genomgång av Tor Hedbergs och Gustaf Collijns fögderier vid respektive teatrar – som trycktes i den ledande teatertidskriften Scenen, nr 10, 1920. [7] Tor Hedberg (1862–1931), vid denna tid Dramatenchef. [8] Karaktärsskådespelaren Nils Personne (1850–1928). [9] Författaren Per Hallströms (1866–1960) pjäs Karl XI från 1918. Pjäsen kom aldrig att uppföras på Dramaten. [10] Herr Doktorns förbundne är handskrivet. |
|