393. Tor Bonnier Frascati, hot. BelleVue den 16/12 XX Kära Tor, tack för rec. vilka samtidigt återsändas! De äro ju k[n]appast sådana att de förmått lugna min naturliga oro för en så bergmansk bok som Herr von Hancken.[1] Hur går den? Och nu måste jag besvära Dig med affärer. Skulle Du vilja – när Du får det här – göra ett överslag av mitt ev. tillgodohavande samt telegrafiskt underrätta mig om beloppets storlek samt dagen då det lämpligen kan utbetalas? Saken är nämligen den att jag omkring nyår skall föra mitt menageri från denna orten: menageriet[2] önskar fara till Sicilien och det önskar jag med – om jag blott ser mig i stånd att påtaga mig det ekonomiska ansvaret. Eljes får vi söka oss uppåt landet, dymedelst något minskande resekostnaderna. Alltså är det för mig ytterst önskvärdt att så snart som möjligt få ett klart begrepp om min ekonomiska ställning. Här är ingalunda så billigt som vi hade hoppats. Priserna äro tvärtom rätt fantastiska, räknade i lire. Räknade i kronor blir dock levnadsomkostnaderna ungefär en fjärdedel billigare än hemma. För den, som nödgas leva på hotel blir skillnaden dock sannolikt betydligt större, ty då vi här för en god helinackordering med två rum betala 30 lire per dag och sugga, måste t.ex. min mamma i somras i Marstrand betala 16 kr eller 80 lire. Vår svärmor har nyligen i brev underrättat oss om, att Italien snart skall följa Rysslands exempel.[3] Häri torde väl ligga någon överdrift. Men de sociala förhållandena äro onekligen även här rätt tilltrasslade. Småstrejker, obstruktion, och smärre kravaller äro dagligt bröd – och fördyra det dagliga brödet. Industrien sitter här som hemma trångt. Glasbruksarbetarna som före kriget hade 10 lire om dagen för tio timmars arbete, arbeta nu sex timmar – för 80 lire. Och så obstruktionen! Jag beklagade mig igår inför en capo-treno[4] över vagnens genomusla tillstånd och fick till svar: Min bäste herre, jag ger dagligen mitt folk de bestämdaste order, men då det icke i ett fall på tio faller dem in att lyda mig och då järnvägsstyrelsen för att undvika ”odii sociali”[5] icke tillåter några avskedanden – så vad ska jag göra? Om man undantar de största tågen, expresser och direttissimi,[6] äro tågförhållandena nästan olidliga. Ett s.k. accellerato eller persontåg har på en 8 à 10 timmars resa i regel 4 à 6 timmars försening. Allt detta berättar jag ingalunda för att avskräcka Dig och Greta från en ev. påtänkt Roma-resa. Tvärtom vill jag trots allt säga att här är ganska godt att vara.[7] Jord och luft och sol äro desamma som förr och vinet behöver Gud ske pris ännu ej blandas med vatten! Och vill Ni återse något av Roma, innan stadsfullmäktige och regering alldeles slopat den ärevördiga och vackra kulturinstitutionen, så bör Ni snöra era ränslar så fort som möjligt! Ge de diverse kulturinstitutionerna i Stockholm på båten för en tid – det skulle Ni båda ha godt av! Och trots signor Giolittis[8] stigande brödpris skulle Ni på ett par månader spara in tusenlappar genom att dricka ett härligt vin! Hej och hälsningar! Din HjB Nu bör Du väl ändtligen vara tryggad mot mina hänsynslösa angrepp på förlagets sätt att annonsera mina böcker – sedan jag i själva Aftonbladet läst att jag är det oskyldiga(!) offret (???) för Rikets skickligast skötta reklam! Avskrift efter xeroxkopia av förkommet original. [1] Herr von Hancken skrevs enligt almanackan i augusti/september 1920 och kom ut under senare hälften av november. Romanen ställde tydligen kritikerkåren inför en svår uppgift. Men mottagandet blev dock i allt väsentligt positivt. Mest entusiastisk var den finlandssvenske diktaren Bertel Gripenberg (1878–1947) i Svenska Tidningen i Helsingfors och mest undrande Sven Söderman (1866–1930) i Stockholms Dagblad. Anders Österling uttryckte i Svenska Dagbladet den 5/12 1920 sin positiva uppfattning med orden: ”Herr von Hancken är en bok av nästan vild uppsluppenhet, på en gång en bister naken karaktärsstudie och ett karnevalsartat fantasigyckel. Man rives med i en virvel av imaginära upptåg, mot vilka det icke lönar sig protestera, eftersom det varken hinns eller hörs.” Torsten Fogelqvist (1880–1941) analyserade i Dagens Nyheter den 6/12 1920 boken ur en vidare aspekt: ”Författaren har nu en gång för alla skaffat sig en egen metod – hur många har gjort det? – en sorts introspektiv nationell karaktärsanalys med humorn som förstoringsglas, ett sätt att skildra svenska folkets i särskild mening underbara öden och förbannelsen i att vara en liten fattig nation, vars kraftöverskott så lätt blir destruktivt och vars ansträngningar så lätt mynnar ut i farsen och upptåget. Denna förbannelse kan endast få sin udd bruten genom det befriande, men ack, så påkostande självlöjet.” [2] Med menageriet avses förutom Stina Bergman systerdottern Irma S:t Cyr som denna vinter var inbjuden att resa med dem [3] Den framväxande spänningen mellan kommunism och fascism i efterkrigstidens Italien kan man successivt följa i Bergmans brev från Italien-resan 1920-1921 och senare. I brev till modern, Fredrique Bergman, den 31/1 1921 skriver Bergman: ”Men en smula oroligt är här ju. Det finns i detta landet två till synes ungefär jämnstarka partier nämligen: ’fascisterna’ eller det gamla ’krigspartiet’ och socialisterna, som här äro till största delen rena bolschevicker. Och det går bokstavligen taget icke en dag utan att någon av Italiens städer är skådeplatsen för en större eller mindre sammandrabbning mellan dessa båda partier. För några dagar sedan hade den socialistiska tidningen i Florens en artikel, som misshagade ’fa[s]cisterna varför dessa helt enkelt tog och satte eld på tidningens hus. Socialisterna svarade med två dagars generalstrejk, varunder det kom till sammandrabbningar på Dom-torget med flera platser. Tjugufyra sårade och några – jag vet inte hur många – dödade.” Ytterligare vittnesbörd om oroligheterna återfinns i brev 402 och 412 till Algot Ruhe den 7/2 1921 resp. den 23/3 1921, not 2. Systerdottern Irma S:t Cyr, som vid denna tid reste tillsammans med Stina och Hjalmar Bergman, har återgett en livfull minnesbild av hur morbrodern genom en pojkbekant kom i kontakt med företrädare för den fascistiska rörelsen i Florens. Se hennes uppsats i ”Il grande svedese och fascisterna i Firenze”, införd i Hjalmar Bergman Samfundets årsbok, 1974, ss. 117 ff. [4] ital., tågmästare. [5] ital., odio–hat odii sociali – hat mot samhället. [6] ital. direttissimi–snälltåg. [7] Ordet vara tillskrivet för hand. [8] Giovanni Giolitti (1842–1928), italiensk politiker, som innehade olika ministerposter och vid denna tid var konseljpresident för femte gången. |
|