401. Victor Sjöström FIRENZE, Lungarno Torrigiani 1 den 7/2 XXI Käraste bror, hur har du det med dina fula gubbar på båda sidor sjön?[1] Vid det här laget bör du mänskligt att döma ha återvändt till dem i Stockholm, varför jag ställer det här dit och desslikes ett i dag avsändt manus.[2] Det senare går som rek varför det antagligen framkommer först ett par dagar efter detta. Mitt brev har du väl fått? Tack för ditt! Vad nu det här sista förslaget beträffar så har jag – för att undvika alla beskyllningar för lömska förförelsekonster – givit det en ytterst snäv och grov dräkt av ”gammal krönika”, kanske alltför grov och snäv. Efter en något lite rikare ingress, får handling och bilder reda sig själva. Att de mycket väl kunna det, betvivlar jag icke. Inte heller tvivlar jag på, att förslaget under dina händer skulle växa fram till en film av ovanligt stora mått och innebörd och av ovanlig skönhet och dramatisk spänning. Men jag tvivlar på San-hed-rin[3] eller Det Höga Rådet eller De Fula Gubbarna. Det gör jag. Och skulle du efter läsningen ev. komma till den slutsatsen att bemälda institution kan a priori antagas skola intaga en avvisande hållning, så gör mig då den tjänsten att behålla förslaget för oss. Ty du och jag, det kommer vi överens om, ska inte i onödan besvära andra. Men nu är jag mycket nyfiken på ditt omdöme! Hälsningar till Er allihopa från tuus[4] HjB Maskinskrivet brev. Originalet finns i Kungliga biblioteket. [1] Åsyftar skämtsamt de mäktiga ”filmherrarna” såväl i Sverige som i Amerika, där Victor Sjöström befann sig på tillfälligt besök. [2] Åsyftar den filmnovell som låg till grund för filmen Vem dömer –. Av brevet liksom av de närmast tidigare till Victor Sjöström framgår det med vilket engagemang Bergman vid denna tid såg på stumfilmens konstnärliga möjligheter. Den fick, menade han, sin särart genom koncentrationen på den visuella bildverkan, där de agerandes gester och mimik samt sceneriläggningen framhävde kroppsspråkets betydelseskapande funktion på bekostnad av de inlagda textpartiernas dialogfragment. Filmarbetet innebar samtidigt att Bergman i snabb följd tvingades utforma två olika fiktionsuppslag, ”Labyrinten” och ”Helgon på äventyr”. Se brev 396 till Victor Sjöström, den 28/12 1920, noterna 4 och 5. Utöver dessa arbetade Bergman med sin filmnovell ”Domen”, det enda av dessa utkast han fick möjlighet att realisera i det nya mediet. Som film kom det att heta Vem dömer–. [3] San-hed-rin var beteckningen för Stora rådet i Jerusalem, judarnas högsta domstol i äldre tid. Samtliga tre beteckningar är en ironisk kommentar avseende styrelsen för Svensk Filmindustri. [4] lat., din. |
|