41. August Lindberg [Örebro mars/april 1905][1] Åter tack, käre Farbror! Och åter några invändningar. Farbrors användande af min ”bakelseliknelse” är fullständigt felaktig. Hade Maria hyst hat till Jahve på grund af de födelsesmärtor, som äro älskogens naturliga följder, ja då hade hon verkligen känt barnets orättvisa och föga imponerande vrede gentemot den, som icke hindrat henne att skaffa sig dessa smärtor. Men så är ju ingalunda förhållandet. Hennes hat väckes af en lag, af straffpåbud som hon på grund af angifna skäl – med rätt eller orätt – finner grymt och orättvist. En moralist kan ju ha mycket att invända mot ett dylikt hat; men icke en psykolog och estetiker. Något hat mot sin ”förförare” känner hon icke; endast en kärlek, som visserligen nu fått blekare ō svalare färger, dels på grund af parternas ålder, dels på grund af deras allt uppslukande kärlek till sonen. Förhållandet mellan Maria ō Främlingen tycker jag mig hafva skildrat med den naiva egoism och med det ungdomliga för att icke säga barnsliga i känsloackordet, som borde skydda min stackars Främling för benämningen ”förförare”. Åtminstone från estetiskt håll. Men jag tycks äfven här hafva misslyckats. Hat mot förförare kan visserligen vara tragiskt men går endast alltför ofta i den tragi-komiska genren. Och säkert är, att den kärlek som går jämsides med ett dylikt hat är synnerligen osmaklig. Farbror förundrar sig öfver att jag icke låtit Jahve vara Jesu fader; jag skulle därigenom vunnit åtskilligt för mitt drama. Jag, som icke tror på Jesu gudomliga börd,[2] skulle ha infört denna deus ex machina[3] för att göra mitt drama estetiskt värdefullare. Jag vill minnas att Farbror i sin första kritik förebrådde mig att hafva förvanskat en kär bild för att göra den mera intressant. Oafsedt det för mig omöjliga i ett dylikt arrangement, har jag också svårt att fatta de fördelar, det skulle kunnat bringa mitt drama. Mer än att det sålunda varit ortodoxt romerskt-katolskt – den obefläckade M. är som bekant en romersk, speciellt jesuitisk uppfinning, gränslöst hädisk i sin osmaklighet. Hade Jahve verkligen varit Jesu fader, så hade man ju måst tänka honom såsom den handlande – i analogi med bibeln: Jesu upprepade samtal med sin fader, hvilka samtal förmå honom att handla. Maria hade i så fall fått spela rollen af en mer eller mindre missbelåten moder, som går omkring ō vojar sig öfver fadrens sätt att uppfostra sonen. Och hon hade icke blifvit ansvarig för sonens olyckliga öde; något som redan Aristoteles ansåg vara nödvändigt för den tragiska personen. Det var också just denna min uppfattning af Maria ō af hennes ställning till sonen som förmådde mig att skrifva mitt drama. Att jag genom ett dylikt oärligt ō odramatiskt tillvägagångssätt vunnit den stora publiken ō särskildt den kyrkliga publikens gillande, det har jag icke betviflat. Att jag därigenom äfven skulle ha vunnit Farbrors, det är någonting som jag fortfarande lifligt ō ihärdigt vill betvifla. Hvarför Marias ”egoism” blifvit mindre därför att hon förfäktat en lagligen rättfärdig sak – det förstår jag icke. Men att hennes kärlek sålunda icke ställts på så stort prof, det vet jag. Hennes sak är dessutom för henne rättfärdig, ty hon känner endast en norm för sina handlingars halt: Kärleken till sonen. Att jag icke räckte fram mina nycklar med påfästade lappar: nyckel till Maria; nyckel till Judas; nyckel till den el. den märkvärdigheten, det berodde på den vördnad jag hyste ō hyser för den lilla publiken. Jag vill här som alltid undvika Scylla – ”man merkt die Absicht” och jag råkade, mirabile ō miserabile dictu, på Carybdis [4] – ”man wird jedoch verstimmt und gerade desshalb”. Desshalb: nämligen emedan man icke märker afsikten. [5] Jag har icke med afsikt gjort mina figurer inkonsekventa; jag har tagit dem som jag fått dem, och just därför ha de blifvit inkonsekventa. Att man hvarken förstått eller gillat mina vägar, är någonting, som jag bör finna mig i. Och min klagan kan med rätta rubriceras under det bekanta ”Du klagar, men du klagar dumt.” Såsom en klen ursäkt vill jag endast anföra att jag aldrig utgifvit mig för att vara någon vidare klok person. Nu skall jag inte plåga Farbror längre. I dag reser jag till Mellerud. Med stor tacksamhet ō tillgifvenhet Farbrors Hjalmar Bergman. Handskriven avskrift. Finns i Stockholms universitetsbibliotek.
[1] Se brev 39 till August Lindberg, februari 1905, not 1. [2] Bergman gör här ett personligt ställningstagande till kristendomens kanske väsentligaste dogm. Det han livet igenom hade kvar av sin barnatro och religiösa uppfostran var bilden av Jesus som en blid och besinningsfull människa. I brev 33 den 22/11 1904 till Ellen Key, som vid läsning av manuskriptet till Maria, Jesu moder visat en klar förståelse för dramats gestaltning, framhåller Bergman: ”Min käraste gestalt i dikt och historia har varit, är och skall blifva Jesus af Nazaret. Kanske är det just mitt eget Judas-hjärta, som i ‘Maria’ gifvit honom så veka drag.” Med denna bekännelse av den unge författaren kan man förstå, att han ville värja sig både mot August Lindbergs uppfattning, att han förvanskat en kär bild, och mot Wirséns anklagelser för att han gestaltat stoffet blasfemiskt. Även senare i livet kände Bergman sig sårad, då Fredrik Böök i sin sammanfattande essä om hans diktning gjorde en likartad kritisk anmärkning mot debutdramat. Se brev 700 till Fredrik Böök den 27/10 1926. [3] deus ex machina lat., en gud från (teater)maskinen, en person som oväntat ingriper och löser en konflikt. [4] Skylla och Charybdis – två havsvidunder enligt grekisk mytologi. Främst kända från Homeros Odysséen. [5] Tolkning av Bergmans uttryck med dess inslag av ty. och lat.: Man ser avsikten och jag råkade förunderligt och olyckligtvis på Carybdis – men man blir ändå bedrövad och just därför. Därför: nämligen emedan man icke märker avsikten. |
|