410. Victor Sjöström

Firenze den 19/3 XXI

Käre Viktor, det här var mig en fasligt ledsam historia!^[1] Jag gick naturligtvis genast till hotellet tog portiern avsides och framlade saken: Han svarade ögonblickligen: det har inte skett här utan på järnvägen. Jag invände att du i så fall borde ha nämt något om att låset var förstört, men han svarade att de tjuvband, som för närvarande grassera på tåg och stationer (och om vilka jag förrästen hört talas förut) aldrig br[y]ta upp ett lås utan att använda dyrkar – eljest måste de bli upptäckta då godset tas ut vid ändstationen. Förklaringens värde lämnar jag därhän – emellertid bedyrade han att hotellets personal utgjordes av gammalt stabilt, välkändt folk och att ingen av dem kunde misstänkas för något dylikt. Och precis samma svar fick jag av hoteldirektören. Jag begav mig då till polisen, där jag träffade en mycket hygglig herre som först lät mycket livaktig men som då han hörde att den bestulne lämnat staden, kategoriskt förklarade: han måste återvända till Firenze, personligen göra angivelsen och stå till myndigheternas förfogande så länge undersökningen varar. Nå, det tyckte jag ju närmast lät som om de tänkte häkta dig och straffa dig för stölden, varför jag något skyggt drog mig tillbaka.^[2] Gick så till svenske konsuln, advocaten Ravà, en mycket ansedd jurist. Han sa: Angivelsen måste göras av den bestulne personligen. Även om jag i egenskap av svensk konsul skulle göra den bleve den helt enkelt icke mottagen. Er landsman har emellertid en annan möjlighet – stölden kan ha skett på tåget till Venedig och han kan följaktligen göra angivelsen där, vilket han också bör göra i och för utbekommandet av försäkringen. Efter det beskedet började jag räkna på fingrarna, om jag hade dig kvar i Venedig och kom till resultatet ja – men nu säger min hustru nej! – varför jag slungade ett telegram efter dig, formuleradt så pass som brådskan medgav. Fick du det?^[3]

Ja, och va ska vi sen göra? Du får väl höra vad de säger på försäkringsbyrån – och är det något, som jag kan uträtta här nere, så vet du att det skulle bereda mig en tillfredsställelse. Men kvicka dig,^[4] ty post och dylikt tar ju en fasans tid.

Vet du vad, bror lille, det här tycker jag var riktigt tråkigt. Dina dagar härnere hade ju i alla fall förflutit utan några obehagliga intermezzon och så skulle den här harmliga förargelsen komma på snurken!^[5] Men som du själv skriver: nåt ska det väl va – Gå nu bara inte och bryt bena av dig på hemresan. Så är du så snäll!

En annan sak som förargar mig kopiöst är vad du berättar om tågförseningen – inte så mycket för din skull (naturligtvis!) som inte fast mer för min. Ty – som jag skrev till dig – där vaknade jag upp ur en tung opiumsömn, satte mig upp och tänkte: Va i all sin dar är det jag ska göra? Jo, jag ska kila ner och säga adjö åt Victor. Tittar på klockan – 6,40 exact. Svär en av mina dyraste eder och var på misshumör den dan. Och så kommer du nu och säger mig, att om jag snott mig i mina fina nya kalsonger så kunde jag ha fått gräla på dig i ett par timmars tid – till båtnad för oss båda – Jo, sånt händer, bruka italienarna säga. Om lite av varje. Förrästen min gubbe lille, är här tomt efter dig. Skriv och tala om, hur resan gått. Jag tänkte sända det här till Berlin men tror jag skickar det hem i stället. Till Berlin har jag returnerat ett brev, stämpladt Göteborg, såg djäkligt viktigt ut med ett stort sigill därbak. Hoppas du fått det. Eljest ingen post. Hälsa nu din fru så mycket och bed henne inte vara ledsen på mig för det jag inte såg bättre efter dig utan lät dig gå och slarva bort hennes saker! Och hälsa sen dig själv från oss att du ju är en sabla slarv som inte stänger in dina grejor men att det i alla fall var trevligt att ha dig här. Och hälsa så till sist Kajje och Gujje^[6] att det nog är dom, som har hand om förståndet!

Din

HjB

Maskinskrivet brev. Originalet finns i Kungliga biblioteket.