42. Herman Brulin

Adolfsberg, Villa Fågelsång 21/6 05

Gode Broder Herman!

Icke tillräckligt kan jag betyga Dig min glädje och min tacksamhet. Du har sändt mig ett arbete som jag ska läsa med tvåfaldigt intresse. Och Du har visat mig en vänlighet,^[1] som så lång tids skillsmässa gör ännu kärare. Rätt sällan kan man sätta god i förbindelse med en människas namn utan att därigenom göra sig skyldig till en contradictio in adjecto.^[2] Men mitt logik-samvete har ingenting att invända, då jag nu säger:

Tack gode Herman!

Lyckligt nog är jag för tillfället något litet orienterad inom den tid och bland åtminstone en liten del af de frågor, Din afhandling berör. Jag har nämligen för några dagar sedan durkat igenom Macaulay History of England ^[3] – ett arbete, som ibland kanske är mer intressant än trovärdigt. Och här kommer man ju i rätt mycken beröring med den stora europeiska jämnviktsfrågan omkring år 1700.

Hvar är Du i sommar? Och sedan? Tänker Du stanna vid det upsaliensiska snille-och-vett-magasinet? Eller tänker Du vandra till andra? Eller hvad?

Upsala lär ju ha varit synnerligen gladt och lifligt denna vår – antagligen icke minst för Dig.

Likväl tycks den Upsala-sjuka, som af några kallas kuggning, äfven i vår kräft offer. En skara af de underliga och – mänskligt att döma – olyckliga upsaliter, som hylla St Vitus,^[4] hade i vild yra trängt fram ända till min lugna stad. Af fruktan för smitta höll jag mig borta från deras ohyggliga afgudatjänster. Men min nyfikenhet tvang mig att uppsöka och fråga en af veitisterna, huruvida icke den lille Jerker vore gömd ibland dem. Jag fick då höra, att en olycklig examen förmått kväfva den starkaste bland lustar.

Jag beklagar.

Jag beklagar äfven norrmän och svenskar. Unionsupplösningen har visserligen icke utöfvat ett så starkt inflytande på mitt själslif som t.ex. på paret Bååt-Holmbergs.^[5] Men jag finner den trist. Min förnämsta oro gäller det befästnings raseri, som nu kommer att arrangera en liten picknick på västra gränsen. En picknick, där det bjuds på de sista bitarna af vårt lands kredit.

Präktig situation: att ha köpt så många kanoner, att det inte finns pengar till kulor och krut!

Dessutom plågar mig alla dessa råa och ilskna domar öfver en handling, som jag visserligen finner dum och i hög grad beklaglig men ingalunda brottslig. Ett enda förnuftigt ord har jag hört från svensk sida. Det hjärneska^[6] upplösningsvillkoret gränsfästningarnas slopande. Om det finns någon möjlighet att påtvinga norrmännen detta villkor, eller att samla svenska riksdagen kring ett program, som är förståndigt, det vet jag naturligtvis icke. Men Hjärne har genom detta förslag visat, att hans sunda förstånd någon gång lyckas öfverrösta hans bekiente snille.

För närvarande gläder jag mig ofantligt åt det lilla regn, som behagat falla. Min fosterlandskärlek – om jag har någon – är nämligen förnämligast af economisk art. Ett regn, som stoppar några slantar i våra bönders fickor, är mig långt kärare än femtio sidor Odners^[7] historia.

Forsterlandsvän eller ej, kommer jag att i höst öfvergifva det icke längre förenade riket. Likväl endast för en vinter. Holland, Belgien och Frankrike skola under hösten bli föremål för mina iakttagelser. Efter nyår hoppas jag att i lugn och ro få njuta af mitt älskade Firenze. Där kommer jag att något djupare gå in på vännen Savannarolas historia, för hvilken Villari gifvit mig god smak. Jag skulle önska, att jag hade dina historiska insikter!

I Ditt hem hoppas jag, att allting står väl till! Och jag ber Dig framföra min hälsning till Dina vördade Föräldrar. Ännu en gång tack från

Din tillgifne

Hjalmar Bergman

[Tillskrivet vid sidan av ingressen:] Träffar Du någon af gamla laget, så hälsa!

Maskinskrivet brev. Originalet finns i Riksarkivet.