425. Victor Sjöström Segelholmen den 5/8 XXI Bror lille, det var mig ett par festdagar, ni gav oss, du och Edith! Panem et circenses![1] Ja, ni har ju också mycket att bjuda på: bil och barn, skådespel och hemtrevnad, två rara och roliga människor! Glöm inte det utan var tacksamma – på det att eder må väl gå! Och på det att vi inte behöver tala om, att vi voro och äro tacksamma! Filmen[2] ser jag framför mig nu lika väl som i mörkrummet. På sitt sätt bättre nu. Det är nog inte många av tavlorna, som man glömmer. De stå och bestå. Jag har funderat så smått på namnet. Personligen skulle jag nog föredraga ett enkelt och högvälvdt ord som ”Domen”, ”Gudsdomen”, ”Fru Ursulas dom”. Men man kan ju tänka sig annat. Jag har ett förslag, som du kanske kommer att finna ”film-banalt”. Men vad är ”film-banalt”? Någonting som påminner alltför mycket om en massa andra film-titlar? Men vad är då fredadt? Mitt förslag är: ”Skyldig?”. Det har två förtjänster, det täcker väl, förklarar, stöder publikens uppfattning och det är sannolikt populärt. ”Mästerman”[3] var originellare och kanske också mera konstnärligt än ”En farlig pant”. Men jag tror, att En farlig pant skulle ha gått bättre än Mästerman. Vidare kan man ju tänka sig namn som syfta på filmens ”clou”,[4] sådana som ”Eldprovet”, ”Genom eld” – vänta just nu rann mig ett namn i sinnet. Vad säger du om ”Guds Eld”? Det kan icke skyllas för banalitet, det är främmande och likväl lockande (åtminstone efter mitt förmenande) det är givetvis bättre än Gudsdomen, ty vad som framställes är ju icke en dom utan just en ”rening genom eld”, ångestens och självransakans eld, guds eld. Vet du vad – tag dig en allvarlig fundering på det! Jag tycker att det står i synnerlig samklang med filmens anda och med dess i dubbel mening ”flammande” gestaltning. Jaha, kära du, det var det. På utresan hade vi sällskap med Gösta Ekman,[5] som kom från Paris. Han hade emellertid sett filmen och jag skulle nästan tro, att hans begeistring var uppriktig. Förrästen måtte du vara tusan till karl att arbeta under. Allt tyder på det. Jag mins först min svärmors hänförelse efter Hans Nåds-inspelningarna.[6] Jag trodde nästan, att gumman gått och förälskat sig i din manliga skönhet. (Måtte nu inte Edith kasta vitriol på henne!) Men så kommer Asther och himlar sig och förklarar, att nu först förstår han, vad det är att filma. Och sist kom nu Ekman och sa, att det var enda gången han havt både nytta och glädje av en filmning. Tro, vad du har för knep? Går du omkring och bjur dem sockerpullor i pauserna? Rapport: I dag hittade jag en – tyvärr blott en – stolt fjällskivling på ängen. Jag hoppas att han är svamp-legionernas förridare. Och att ni i sinom tide skola plocka två klädkorgar fulla. På Brattens dag,[7] alias den sextonde i varje månad, reser jag troligen till staden och sen stå vi rustade att ta emot er – om icke värdigt så ovärdigt men i varje fall ej ovänligt. Så mycket törs jag lova fast tiden är ond och wärlden vansklig – för att nu inte tala om – värden! Och jag knogar. Tor Bonnier, som vi också hade släp med på båten, gav hästkraken ett rapp, så att han skenade i väg ett slag. Men idag står han ånyo i spiltan, flåsar och tuggar sin magra havra. Nå, han har ju kommit till målet förr, så jag ska väl inte misströsta.[8] Här blåser och sjön går rätt hög och vit: jag ska icke förty kuffla nej jag menar tuffa in med det här. Min båt gör 5 1/2 knop. Vad gör ditt gamla såll? 2? Men en bra bil har du och en bra söt fru! Och så ungarna på köpet. Så var inte ledsen, Victor lille! Apropos, vad ska man köpa för brännvin? Bratten har väl bara smörja? Jag vånne, jag vore i Köpenhamn, förrästen har jag små, små funderingar på att slå mig ned där över vintern. Då ska vi bju er på åtskilliga godsaker, när ni kommer. Ajöken för idag. Måtte svampen snart göra skäl för sitt rykte, d.v.s. ”växa som svamp ur jorden”, måtte Bratten ej göra skäl för sitt rykte, och måtte Eders Höglovliga Ryktbarheter ej finna denna öns bebyggare alltför oryktade, hej! Din HjB Maskinskrivet brev. Originalet finns i Kungliga biblioteket. [1] lat. uttryck: bröd och skådespel. Den romerske satirikern Juvenalis (ca 60–135) skrev frispråkigt om Roms moraliska förfall, att det en gång så handlingskraftiga romerska folket endast önskade sig dessa två ting. [2] Filmen Vem dömer –, som till delar förevisats för paret Bergman i Råsundaateljén, Bergmans entusiasm över vad han upplevde var påtaglig. I brev till modern, Fredrique Bergman, den 5/8 1921 berättar han: ”Häromdagen voro vi i stan och besågo den nya filmen, som nu är färdig, d.v.s. alla scenerna äro tagna men den är inte ’klippt’ som det heter på fackspråket, scenerna äro således obeskurna och alla omtagningar med. Och då varje scen tas om i medeltal 4 à 5 gånger, blir det ju en massa upprepningar. Icke förthy och fast vi sutto i det lilla kvava mörkrummet från klockan 1 till 6 blevo vi inte det minsta trötta – så storslaget vackra äro bilderna. Jag må säga, att Sjöström denna gång överträffat sig själv. Det är en glans och en prakt och en skönhet över tavlorna så att man blir änna häpen. Spelet är också bra över lag: Hasselquist i huvudrollen helt enkelt strålande, Gösta Ekman mycket bra, Svennberg likaså, birollerna bra besatta, folkscenerna väldiga. Enda missräkningen var – oss emellan sagdt – Hedquist. Men det kan ingen hjälpa det. En mycket svår och krävande film har det nog varit. Bl.a. har Hasselquist måst i sakta mak promenera genom ett tio meter långt, brinnande bål. Hennes dräkt är visserligen impregnerad men eld och rök virvlade kring hennes huvud, så att förskräckelsen på duken är nog endast till hälvten spelad. Gösta Ekman, som dock endast stod i närheten av bålet, fick eld i sin dräkt och måste i en hast slita den av sig. Många andra besvär och svårigheter att förtiga. Resultatet har emellertid blivit storslaget.” Det här aktuella brevet till Sjöström bär vittnesbörd om Bergmans eidetiska minneskapacitet, som utgjorde en banande faktor för allt hans filmarbete. Vid detta tillfälle kom han också att fascineras av den legendariske filmfotografen Julius Jaenzons magnifika bildkonst i de storslagna slutscenerna, där Jenny Hasselquist genomgår eldprovet. Enligt Bergman fick slutscenen en ”i dubbel mening ´flammande´ gestaltning”. Sekvenserna kring gudsdomen framhävde det tema, som han själv ansåg vara verkets centrala: ”en ´rening genom eld´, ångestens och självrannsakans eld, guds eld”, vilket ligger helt i linje med huvudtemat i dramat Porten: ”Liv är besinning”. Dramat skrevs samtidigt med den ursprungliga filmnovellen ”Domen” i Florens i februari 1921. [3] Filmen Mästerman hade spelats in under juli och augusti 1920 med Victor Sjöström som regissör och huvudrollsinnehavare. Bergmans tidigare förslag till titel hade varit ”En farlig pant”. [4] clou, fr., glansnummer. [5] Skådespelarna Gösta Ekman (1890–1938) och Nils Asther (1897–1961) deltog i filmen Vem dömer –. Det är troligen deras erfarenheter av detta arbete som Bergman avser i brevet. [6] Under Victor Sjöströms ledning spelades Hans Nåds testamente in sommaren 1919. Augusta Lindberg spelade rollen som änkedomprostinnan Julia Hyltenius, Hans Nåds dominanta syster. [7] Brattens dag syftar på första uttagningsdag av månadens spritranson inom Brattsystemet. Se brev 422 till Victor Sjöström den 25/5 1921, not 3. [8] Bergman hade påbörjat det regelbundna arbetet med manuskriptet till Farmor och Vår Herre den 1 augusti. Romanen var klar den 4 oktober 1921. |
|