427. Victor Sjöström

Segelholmen den 5/9 XXI

Jaha, kära du, här har du mitt förslag till nya texter. Förändringen är ganska genomgripande. Av de gamla stå väl blott en fem sex oförändrade, 17 ha tillkommit, 17 ha utgått, rästen ändrats.^[1]

Det slog mig, att det rent legendariska kommer starkare fram i filmen än i berättelsen. Helt naturligt förrästen – det är ju skillnad på att se ett under och att höra det berättas. Men desto farligare blir varje element, som kan störa stämningen. Du har målat en legend; kan och skall den accompagneras av ord, så måste det vara en legends ord. Detta beträffande formuleringen. Och innehållet – du har gjort en film, som sannerligen ej behöver några ”påpekningar”: tvärtom, den avskyr ”påpekningar.”

Tag t. ex. lärjungens text i första akten: Solen sjunker och fru Ursula skälver av trötthet. Att det är kväll får vi snart se och förrästen angår det oss mycket lite. Detsamma gäller om att gubbarna ska gå till krogen och ta sig ett glas. Och att borgmästaren brukar hämta Anton – vad t-n angår det mig? Att fru Ursula skälver av trötthet tror jag inte mycket på allra hälst jag strax efteråt får se henne nog så karsk. Hon skälver av hat och avsky. Och det gör hon rätt i! Ty hennes trötthet är verkligen alltför oväsentlig för denna stora scen men hennes hat är väsentligt.

Jag har i inledningstexten (den slapp jag inte!) tagit fasta på, att det är hat, hon hyser. Legenden bryr sig icke om åldersskillnaden eller vad eljes som kan vara upphov till hatet. Legenden vet blott, att en gång en ung kvinna nödgades äkta en man, som hon hatade. Sådant händer. Och hur gick det då? frågar publiken. Det får den se.

Borgmästaren ropar: Bertram! Son! Varför Bertram? Och varför son? Gubben ger två unga människor en varning, berättigad kan tyckas och i varje fall högst nödvändig, eftersom den äkte mannen strax därpå anländer. Och det är vad som intresserar oss. Att pojken heter Betrand kan vi se i programmet, om vi äntligen vill veta. För vår del får han gärna heta Pelle. Att han är den höge och allvarlige herrns son får vi nog snart klart för oss och det väcker inte ens då någon större sensation. Men vad är det för en bok som vi se flera scener igenom, smekt och läst, kastad och upptagen? Den måtte det vara något särskildt med och det skulle vi vilja veta. Den nya texten säger oss, att det är en saga om kärleken och döden. Då förstå vi Bertrands utbrott, vi förstå varför fru Ursula smeker boken och varför mäster Anton inte vill veta av den. Och vi komma väl ock att tänka på att det är en sådan där gammal pergamentinbunden sägen om kärlek och död, som just nu väckes till liv inför våra ögon.

Ja, du tycker kanske att jag babblar, men jag pratar så här mycket för att riktigt sätta dig in i min tankegång. Eljes riskerar jag kanske att du kommer och anklagar mig för våldsam framfart. Men den är i varje fall icke överilad – jag har funderat mycket på det här, må du tro! Och jag upprepar: texten till en sådan här film måste – efter fattig förmåga – accompagnera bilderna på samma sätt som musiken. Den får inte ”bryta sig in” med någon mer eller mindre snusförnuftig anmärkning. Och replik-texterna var rysliga. Jag har strukit de allra flesta. Ursulas-lov-texterna har jag också tagit bort. Det är möjligt att mäster Anton sjöng fru Ursulas lov men mäster Hedquist^[2] sjöng en glad dryckesvisa. Och det är minst lika bra och behöver ingen förklaring. Det säger oss klart och tydligt att ödet här drabbar en aningslös man. Och det är just vad vi vill veta.

Vidare: jag försäkrar dig att ”rekonstruktions”-texterna (Här stod jag etc) äro överflödiga. Och jag tror att de nya texterna ge publiken en tydligare uppfattning av vad som sker både i fru Ursulas kammare och i hennes sinne.

Slutligen har jag satt in en ny text sedan fru Ursula bestigit bålet. Och jag tror att den är lycklig, därför att den direkt förbereder det sista undret utan att säga någonting om det. Den lyder:

Och det berättas att fru Ursula ångrade sitt brott och sökte sitt straff i lågorna. Men den som mycket älskat och mycket lidit, han döme!

Jag tycker att den sista meningen sammanför mäster Antons och Frälsarens gestalt, binder dem samman just i den väsentliga punkten: lidande och kärlek skapa förlåtelse. På så sätt tyckes mig undrets verkliga betydelse komma till sin rätt. Vad tycker du? Jag har behållit munkens båda texter, men var snäll och tänk på, om inte den första (Följen mig, eder Frälsare lever) borde utgå.

Ja, nu har jag som sagdt sökt förklara min tankegång och sen får väl mitt förslag tala för sig själv så godt det kan. Blir du nöjd, så är du en hederspascha och blir du inte nöjd så lär du väl vara en hederspascha ändå eftersom du är skapt sån. Tack ska ni ha båda två för sist. Och det där att du kom till båten har nog utplånat 7 av dina många synder. Ty jag kände mig just som en tordyfvel, som ligger på rygg och sprattlar och inte kan komma upp. Och så kom du och pillrade upp mig. Jag tror att du får 8 synder förlåtna.

Din

HjB

Har ni bestämt titeln? ”Vem dömer – ” går i varje fall bra ihop med de nya texterna. Undertiteln får väl mest bli legend eller kanske ännu hellre Sägen.

Maskinskrivet brev. Originalet finns i Kungliga biblioteket.