438. Anders Österling

SKODSBORG, villa Skodsborg den 22/11 XXI

Kära Anders!

Medelst tvenne korsband har Du gett mig några av de bästa timmar, jag havt på länge. Och det ska Du ha tack för! Stendhal är för mig en gammal klockarkärlek från arton-års-åldern och det första Roma-besöket. Jag vill minnas att jag hade Burckhardt, Friedländer^[1] och väl också någon resehandbok till mitt förfogande. Men de hjälpte mig inte förbi palazzo della justitia, ministerier, banker och det dock ofullbordade monumentet över den lille skoputsaren. Stendhal^[2] hjälpte. Han var kanske en mindre pålitlig ciceron, men han var lättsinnig. Och det är i själva verket endast lättsinnet, som kan återuppliva och återuppleva. Det är ett vansinnigt företag.

Vad du har att förtälja om Stendhal är ju föga uppbyggligt. För tjugu år sen skulle det ha chockerat mig. Nu nöjer jag mig med att konstatera, att han icke bedragit mig personligen på någonting väsentligt. Förrästen – har Du inte själv någon gång beundrat honom? Det finns någonting i tonen, som skvallrar om en viss benägenhet att kärleksfullt förlåta. För gammal vänskaps skull.

Herrar konstnärer skreko för några år sen, att endast konstnärer borde ha rätt att skriva om konst. Jag vet inte, om herrar konstnärer i allmänhet äro skrivkunniga. Lika litet vet jag, om herrar diktare i allmänhet kunna skriva om diktning. Men ”Dagens Gärning”^[3] väckte hos mig minnet av målarnas häftigt framförda tes. Och jag ger dem rätt. Det är inte nog med att äga stor kännedom och lärdom, det är inte heller nog med att äga stor andlig pondus – och kanske ännu större kroppslig. Släpa fram material, ja; och i bästa fall rekonstruera med en viss takt, klarhet, finkänslighet. Ofta alltför klart, sällan alltför finkänsligt. Men återuppleva och återuppliva?

Din ”yrkeshemlighet” i det här facket består – tror jag – i en klar och naiv glädje. Du blir glad, när du upptäcker ett värde, även om det icke skulle vara så överhövan stort efter stjärnemått eller ens efter metersystemet. Den lärde mannen blir så glad att han bums måste väcka sin bror, poeten. Och där stå de och betrakta föremålet, strålande som två pojkar, när de hittat en ekorrunge i ett övergivet skatbo. Den lärde mannen glömmer ju ej att anvisa djuret dess rätta plats i världsaltet. Men poeten i sitt lättsinne gnolar en visa, som ger pyret ett eget världsallt och ett värde utöver och vid sidan om det strängt vetenskapliga. Ett värde som man skulle kunna kalla: glädje-värdet.

Och slutet på visan blir – att läsaren får del av glädjen!

Apropos glädje så ha vi just inte för mycket av den varan vid denna novemberbegråtna kust. Som Du ser, ha vi gjort en anhalt på resan till Salzburg. Och uppehållet här har blivit längre, än avsedt var och torde räcka ännu några veckor. Vi ha vandrat i en dimma av fukt och flott, fukten från himmel och hav, flottet från dessa den feta danska jordens quintessenser som kallas gäss. Det är godt men man blir dåsig och kall av denna blandning av grått köksos och grå dimma. Och Nordens Athen,^[4] som varken är nordiskt eller atheniensikt utan helt enkelt en lille yndig by vid Sundet förstämmer med sina flinande gamin-fasoner. Där finns kanske mycket, som jag inte känner, men det jag känner är inte mycket att känna. Jag skulle vilja fortsätta min vandring, hälst till fots, och vandra mig så trött, att jag finge se Peterskupolen blott i en sista fantasi. I verkligheten har jag ju sett den.

Jag hoppas, Ni har lite sol vid Äppleviken! Kanske snö? Du, som förstår att giva var och en dess eget klimat – kan du säga mig, var jag finner mitt?

Hälsa Greta^[5] så hjärtligt från mig och Stina och må så godt båda två!

Din

HjB.

Maskinskrivet brev. Originalet finns i Svenska Akademiens arkiv.

---