Hjalmar Bergmans korrespondenser 1900-1930
Start | Brev | Hemvist | Avsändningsorter | Adressater | Personer | Verk | Genrer | Bilder | Brevskrivaren Bergman


444. Victor Sjöström

Salzburg, Oesterreichischer Hof den 8/1 XXII

Ja, kära du, nog begriper jag, att du blev ledsen.[1] Ty vad ska man bli ledsen åt om inte åt människors dumhet? Deras elakhet kan man ännu reda sig med – dumheten förlamar och gör det så djävligt trist alltsamman. Emellertid kan du lugnt säga dig själv – har jag här inte blivit förstådd, så beror det därpå, att jag är dessa brackor en för stor konstnär. Du kan säga det utan ett uns av förhävelse. Ty det är sanningen och hela sanningen.

Jag tycker mig dock ur dessa söta tuttenuttors backfisch-resonemanger[2] kunna leta fram en del bidragande omständigheter. Först och främst miljön, som ju tycks ha alldeles förbryllat dessa obegripligt obildade hönshjärnor. Vidare ha vi havt en särskild liten otur: tuttenuttorna ha kort förut i en uppmärksammad film sett våra båda huvudpersoner: Hasselquist och Hedquist i dagens mode – så återse de dem plötsligt i kostym. Vad tänker då hönorna? Givetvis: Nej titta vad Hedquist har på sig – det här är ju teater. Hade de sett främmande ansikten till dessa dräkter, tror jag att de skulle havt lättare att följa med. Slutligen Hasselquists ”brist” på sentimentalitet, falsk sentimentalitet. Den var i första hand mitt, i andra hand ditt och hennes ”fel”. Men måste inte vi tre säga oss själva och varandra, att detta ”fel” är en av de största förtjänsterna hos denna film, som åtminstone vad utförandet beträffar står milsvidt framom t.ex. ”De landsflyktige”? Jo, det måste vi sannerligen, och att vi det måste – ja det är nästan tragiskt. Det är tragiskt, men det är inte lönt att ta det tragiskt. Hönorna ha sagt dig: Snälla Sjöström, vi trodde, att ni skulle kasta sockerpullor åt oss och så kastar ni perlor. Tag vad lärdom du vill därav, men tag den med ro.

Och så gå vi vidare, bror lille, på det ena eller andra sättet – men vidare.

I går avslutade jag manuskriptet,[3] i dag har Stina läst det för mig och jag har gjort några smärre rättelser, i morgon sänder jag det som rek. Jag ber dig vid genomläsandet taga två saker i betraktande. För det första har jag ej utskrivit fler texter, än jag ansett vara för handlingen mer eller mindre nödvändigt samt dessutom tre eller fyra ”stämningsutlösande” (Hembergs[4] förrästen mycket lyckade terminologi). För det andra – och vad som är viktigare – måste du betänka, att jag havt att kämpa med en mycket stor svårighet: okunnighet om lokalen. Skall filmen inspelas, måste givetvis en hel del scener omformas efter den verkliga skutans mått etc. Slutligen finns det ju scener, som jag hälst hade velat diskutera med dig redan innan jag skrev ned dem – men eftersom det inte lät sig göras, stå de nu där, som de stå. Förrästen får manuskriptet tala för sig själv. Jag tänker, att du rätt snart får klart för dig, om du alls vill ha med det att skaffa eller ej. Och så skriver du.

Vi trivs här bättre nu än först och troligen stanna vi åtminstone tills jag hört någonting från dig. Skulle vi ändra adress, sänder jag den nya telegrafiskt. Vi ha mycket snö och tio grader kallt, vad sägs om det? Men luften är så hög och ren, att kylan endast verkar uppfriskande. Levnadsomkostnaderna äro rätt små, åtminstone om man jämför dem med de ruinerande priserna i Danmark.

Och hur kan ni ha det? Håller den arma Edith på och ballerinar alltjämt? Och när tror du att ni kan fara ut? Och hur må ungarna? Och vad gör Prisca?[5] Nu kommer jag att tänka på, att vi glömde ringa upp Appelgren.[6] Men skulle ni ha tröttnat på odjuret, så behöver ni bara ringa upp honom (Dalarö) och hälsa från oss – jag är nästan säker på, att han tar emot henne. Skriv nu och tala om lite och var inte så förbaskadt fåordig utan tala ur skägget som du inte har, grabb! Och hälsa hela din långan rad av töser från din

HjB

Hör du, du kan gärna sända mig ett tel. att manus anländt. Så kan jag lite bättre bedöma, när jag kan vänta något svar från dig.

Maskinskrivet brev. Originalet finns i Kungliga biblioteket.


[1] Åsyftar det tämligen svala mottagandet av filmen Vem dömer – efter premiären som ägde rum den 1 januari 1922. Ivan Hedqvist (1880–1935) och Jenny Hasselquist (1894–1978) innehade huvudrollerna i denna liksom i den andra här omtalade filmen, Mauritz Stillers (1883–1928) De landsflyktige, som innebar en total kritikerframgång inte minst för Jenny Hasselquist. Filmen byggde på en berättelse av den finlandssvenske föfattaren Runar Schildt (1888–1925) men är helt försvunnen

[2] backfisch, uttryck som i regel används om halvvuxna flickor/tonåringar. Bakom de här nedsättande epiteten döljer sig de kvinnliga filmkritikerna Märta Lindqvist  – signaturen Quelqu´une i Svenska Dagbladet – och Tora Garm  i Stockholms Dagblad.

[3] Åsyftar ett fullständigt filmmanuskript till Eld ombord. Se brev 432 till Sjöström den 19/10 1921, not 8. I brev till Marie Franzos den 9 januari 1922 beskriver Stina Bergman hur maken alltid först arbetar med en synopsis för att därefter diktera ett mer utbyggt manuskript för henne vid skrivmaskinen.

[4] Filmproducenten Oscar Hemberg (1881–1944), knuten till Svensk Filmindustri.

[5] Bergmans hund, som Sjöströms temporärt tagit hand om.

[6] Appelgren, var Bergmans närmaste granne på Segelholmen och till yrket båtbyggare. Han byggde också den i andra sammanhang omnämnda glasverandan till stugan.

Personer:

Appelgren, båtbyggare (5)
Bergman, Stina (287)
Erastoff, Edith (47)
Franzos, Marie Mizi (66)
Garm, Tora (1)
Hasselquist, Jenny (5)
Hedqvist, Ivan (12)
Hemberg, Oscar (7)
Lindqvist, Märta Quelqu'une (22)
Schildt, Runar (2)
Sjöström, Victor (118)
Stiller, Mauritz Moje (42)

Verk:

Eld ombord/Sjönovellen, film (25)
Vem dömer – /Gudsdomen, film (23)

Adressat:

Sjöström, Victor (68)

Användning

Fritt att använda materialet.

Vid publicering citera med:
"Sverker R. Ek, Marianne Ek, Fredrik Palm,
Hjalmar Bergman: korrespondenser 1900-1930,
tillgängligt på http:/www.hjalmarbergman.se"
Publiceringsinformation i DIVA