446. Victor Sjöström

Salzburg, den 11/1 XXII

Kära du, snart vet du väl varken ut eller in beträffande manuskriptets vistelseort.^[1] Jag hade redan slagit in det, då jag fick ditt brev^[2] i vilket du sa, att Edith skulle bli ledig den 12 och jag fick på något sätt den uppfattningen, att ni tänkte resa strax efteråt, vadan en manuskript-sändning hade blivit om ej omöjlig så meningslös. Därför mitt telegram och brev. I går kväll fick jag så ditt telegram och i morse sände jag alltså nytt tel. samt manus rek och express. Så står saken.^[3]

I ett av mina brev skrev jag något, som du kanske missförstått, ty jag har själv en känsla av att ha uttryckt mig suddigt. Det rörde texterna i det nya manuskriptet. Vad jag ville ha sagt är emellertid detta: Om du av en eller annan anledning skulle vilja giva efter för den smakriktning i fråga om texter, som vi kunna kalla den Stiller-Hembergska^[4] (och denna smakriktning tycks ju onekligen ha den stora fördelen att vara populär åtminstone i Stockholm) så finns det ingenting som hindrar oss ifrån att inbädda och inrama dessa bilder i texter, som kunna bli både gripande och spännande utan att vara sökta. Alltså – om du skulle finna det här givna bildmaterialet i och för sig lockande, om du finge det utfyldt och ”populariseradt” genom texter, så skall min personliga uppfattning av text-problemet^[5] ej hindra mig från att göra detta arbete. Ja, jag var redan betänkt på – när jag beslöt mig för att behålla manus här – att inskriva ”eventuella” texter, men så kom ditt gårdagstelegram och hindrade den proceduren. Det om det.

I går må du tro, att vi hade ett rätt obehagligt äventyr. Vi hade farit till det tyska Berchtesgaden dels i idealistiska avsikten att njuta av dess vackra och storslagna natur, dels i den mer materialistiska att köpa cigarrer – i Österrike äro nämligen dessa ljuvligheter ransonerade och nästan oöverkomliga. (Däremot finns ad libitum^[6] de härligaste cigaretter till 1 à 2 öre stycket!) Vi hade med oss som ciceron en Salzburgerpojke och då han påstod sig vara en överdängare i det ädla smugglareyrket, anförtrodde jag honom en låda om 25 st. (Cigarrimporten är nämligen förbjuden, man får blott medföra 10.) Olyckligtvis köpte jag ytterligare tio, som jag ju mycket godt kunde bära öppet, men när jag nu stoppade dem i fickan, högg pojken deras tomma låda och ville på inga villkor avstå ifrån en sådan dyrgrip. Jag sa honom ändå: du begriper väl att snokarna ska undra, var du har gjort av cigarrerna – men det begrep han inte. Utan traskade på. Och blev huggen och undersökt, varvid 25-lådan blev funnen mellan läderbyxan och de ädlare delar, som den skyddar. Vi hade redan passerat tullen och åsågo från kupé-fönstret detta sorgespel. Men tänk dig vår fasa när plötsligt en arg uniformerad fan störtar sig även över oss och släpar oss till var sin finka där vi blevo undersökta av var sin respektive manlige och kvinliga underhuggare på det mest närgågna sätt! Mina sköna cigarrer förlorade jag och fick dessutom böta – d.v.s. pojken fick böta och jag betala – 2000 kronen. Trots denna skräckinjagande siffra överskred ju visserligen min pekuniära förlust, cigarrerna medräknade, ej^[7] en vanlig svensk femma – men obehaget och förargelsen sitter mig i strupen än i denna stund. Tillpåköpet måste jag hålla humöret uppe och trösta pojken med goda ord och mat och vin för att han inte skulle gå och hänga sig i harmen över sin egen drullighet. Så du ser, att vi leva ett liv, fyldt av spänning och allehanda fasor.

Och det är nu till detta oroliga liv vi locka de goda Sjöströmmingarna! (Du gjorde dig allt en gubbe, när du skrev det, för det är med det som med Oxenstierna – har man fått ett öknamn så hänger det i!). Nå, jag hoppas i alla fall att det ska bli lite ombyte och rekreation för er att bli inburade här och där och då och då. Man blir så ungdomligt uppsluppen, när man blir utsläppt igen! Med livet i behåll. Friskt mod, alltså, och välkomna!

Din

HjB

Maskinskrivet brev. Originalet finns i Kungliga biblioteket.