447. Victor Sjöström

Innsbruck den 18/2 XXII

Jaha, kära du, nu börjar det redan bli länge sen sist. Vi ha inte havt något värst trevligt. I Salzburg konstaterade vi att svenska kronan sjunkit med 40% och att allt annat stigit med ungefär lika mycket. Djupt bedrövad skaffade jag mig spanskan^[1] för att ändå ha något att roa mig med och hon huserar fortfarande i en eller annan vrå av skrovet, fast jag inte riktigt vet var – ger sig bara tillkänna medelst feber och en lika onaturlig som oroande avsmak för starka drycker. Från Salzburg foro vi till en liten bergshåla, vacker men ledsam, och därifrån hit, där det tycks vara omöjligt att få hyggligt rum till hyggligt pris. För en timma sedan telegraferade vi till Bregenz – blir svaret gynsamt, hamna vi antagligen vis-à-vis vårt gamla Tusculum^[2] och få kanske besök av våra gamla måsar.

Tack för ditt tel. från Paris! Men det gjorde oss då riktigt bestörta. Era arma jäklar, ni fingo således icke plats i expressen? Vi gingo omkring den dagen och sa: jaha, nu kila Sjöströmmingarna omkring i Paris. Och så fingo vi telegrammet dan därpå. Det blev väl en fasligt tröttsam resa? Fanns det något kvar av Edith för magasin du Louvre?^[3]

Den andra Salzburgervistelsen använde jag till att efter bästa förstånd följa din promemoria. Så snart jag fått ordentligt rum här, går jag igenom den en gång till, varefter jag skickar det till Stockholm.^[4] Det bör alltså ligga och vänta på dig, då du kommer. Min adress – om jag nu nånsin i live får någon – skriver eller telegraferar jag dig omkring den första.

Apropos telegram så skickade jag ett till Stiller,^[5] hövligt men bestämdt. Efter ett par dygns funderingar svarade han: Erste Hälfte gutwirkend, lezte zehr unklar: hoffe in einige Woche definitives Vorschlag senden können.^[6] På den punkten står alltså den saken. Frågan är väl bara den, om det inte förhåller sig med Stillers veckor som med folkvisans: en vecka är som en månad lång, en månad som ett år – – –

Nå lät Edith omvända sig till den enda sanna tron på det enda sanna parisiska Mecca´t? Eller tycker hon som jag, att man kan ha precis lika ledsamt i Stockholm? Innsbruck tycks mig också kunna bjuda på åtskilligt i ledsnadsvägen – isynnerhet om man är en spanskt hängfärdig författare med stigande nykterhetsintresse och fallande svenska kronor. Första dagarna efter München saknade jag kollossalt de Luitpoldska ^[7] orgierna och föreslog Stina en mild champagne-avvänjningskur, hon åter röstade för en radikal brytning med ett gyllene förflutet. Och visserligen ha vi ju bara en röst var, men hennes är så jäkligt stor och skolad och dränker mitt svaga mummel. Emellertid tror jag, att det var det tvära avbrottet som gav mig flunsan. Och jag låter Stina veta, att en tredje klassens begravning kostar mer än en förstklassig champagne.

Hur är det nu med hemlängtan – ni som ha ett hem att längta efter? Blir Londonvistelsen så lång som Ni tänkte? Jag prövar väl i alla fall på att sända det här dit. Kommer kanske lagom för att önska er lycklig resa över Nordsjön. Friskt mod! Lägg er på rygg! Titta stint i taket! Tryck nävarna hårdt mot maggropen! Bit ihop tänderna! Och tänk på Luitpold – – –

Hej och faderwell, må så godt båda två, till lands och till vands och i alla väder önskar

Er

HjB

Maskinskrivet brev. Originalet finns i Kungliga biblioteket.