449. Hans Larsson

Hungerburg bei Innsbruck den 21/2 XXII

Käre Hans Larsson! När jag betänker mitt förhållande till Dig, frestas jag att underskatta rummets ō tidens betydelse. Frånsedt ett flyktigt möte på en gata i Lund för cirka 10 år sen, bör det vara 22 år sen jag såg ō hörde Dig. Och likväl är det så, att Du tillhör den mycket snäva kretsen av mina intimaste umgängesvänner. Jag resonerar med Dig och ofta både ser och hör jag Dig tydligare än stundens omgivning. Dina verk ha betydt mycket för mig, det är sant, men andra mäns verk ha också betydt mycket för mig utan att de själva – även om jag råkat komma i personlig beröring med dem – betydt det ringaste. Delvis ligger väl förklaringen i vår brev-växling. Den har ju – särskildt från Din sida – varit fåordig. Men jag tror ej, att Du skall missförstå mig, då jag säger, att jag knappt önskat den annorlunda. De goda orden väga tyngre – tycker jag – då de äro få.

Och tack nu för Ditt ”jule-brev” och vad Du hade att säga mig om min bok!^[1] Det beredde mig mer glädje än jag gitter tala om, eftersom jag inte tror, Du gitter höra!

Mina tre sista böcker^[2] ha för mig havt en viss s.a.s. proclamatorisk^[3] betydelse. De äro avskedstaganden. I Markurell från kärlek ō familjeliv, i von Hancken från ärelystnad och allehanda utopier, i Farmor från den borgerliga miljö, ur vilken jag utgått. Avsked i godo vill jag gärna hoppas – eljes intet värda vare sig för mig eller andra. Att jag grinar, betyder ingenting. Blyga och tafatta människor ha det felet. Och fega!! Man får förlåta dem eller låta bli – någon ändring åstadkommes icke.

Du tycker kanske, att jag börjat i god tid med mitt avskedstagande? Mig faller det snarare före att jag börjat för sent. Och en viss nervös ō obehaglig jäkt gör sig nog tyvärr förnimbar. På ”lediga stunder” sysslar jag mest med en teori, som jag vrider ō vänder, passar på ō påtar på. Denna: Ingen människa dör, förrän hon själv beslutat dö. Han dör övertygad och övertalad – om än i sista sekunden – av döden. Att mycket gamla så dö, det har jag sett, men jag tror det även om de unga. Jag tror det om dem, som dö i krig eller av olyckshändelse. Ty olyckshändelsen kan faktiskt ej vara det avgörande eftersom vi dagligen ha hundratals dödsmöjligheter lurande omkring oss. Det är först då döden övertygat oss, som sjukdomen eller olycksfallet finner sin tid. En fantasi – jag vet – men för mig stämmer den väl överens med vad jag sett och hört. ^[4] För mig är livet ett enda långt, oftast lågmäldt, ibland högröstadt och vredgadt samtal med döden. Och jag skulle vilja veta, vem döden är.

Eljes lever jag här bland bergen, skriver lite, läser lite, sysslar lite med sånt, som kan ge livsuppehälle. Och har det i allo godt. Det sistnämda, käre Hans Larsson, att ha det i allo godt, önskar jag Dig så varmt, som det är mig möjligt.

Din tillgivne

Hjalmar Bergman

Handskrivet brev. Originalet finns i Lunds universitetsbibliotek.