452. Victor Sjöström Hungerburg bei Innsbruck den 6/3 XXII Käre stackars du, ett riktigt lite helsicke måtte du ha havt i den staden London. Jag tror knappt att du har så mycket större ”naturliga anlag” än jag, då det gäller att umgås med vissa nödvändiga men icke alltid så angenäma herrar. Nej, vet du vad, du och jag borde slå oss samman och hålla oss med någon riktigt skarp homme d´affairs.[1] Men så lurade han oss väl minst på hälvten av den ev. förtjänsten. Dock, när man har arbete som vårt är[2] det onekligen störande och irriterande med dylikt ”jobb”.[3] Jag har visserligen vida mindre besvär av det än du – men minskningen består kanske huvudsakligast i fråndragning av nollor. Har jag inte denna vår fått plita och skriva och gaska upp mig och vara tusan så energisk, därför att Bonniers genom falsk bokföring snutit mig på 800 kr. Ja, det berodde naturligtvis på slarv hos kassakontoret men blev inte trevligare eller mindre besvärligt för det. Nå, och så for ni över den vilda våg och kom hem – och så hade du andra herrar på halsen. Ditt telegram i dag (tack ska du ha!) antyder att inte heller det mötet avlöpt utan obehag. Telegrafen hade naturligtvis krånglat till det en smula så ”att det skulle bli lite svårare”: Manuskriptet antwort men mycket ombebatterat skriver idaf Viktor.[4] Har jag rätt, när jag översätter antwort med antaget? Nå, det får jag se, när ditt brev kommer. I alla händelser hoppas jag att du uppriktigt och utan försköningar säger mig, vad dina kompanjoner havt att andraga. Beträffande filmmanuskript börjar jag luta åt den åsikten att de böra skrivas antingen på fjorton dar eller på fjorton år. Antingen bör man förlita sig på intuitionen och gå rakt på sak eller ock hänge sig åt ett oändligt sökande, trevande, passande, slipande, retuscherande. Det kan ju också ge ett godt resultat – om man blott får vara något så när i fred för vankelmodets dämon och alla de andra svartalfer, som den Lede har till sitt förfogande. Men strunt i svartalferna! Jag sitter i solgasset på min balkong – alldeles som vi sutto första dagen i Lindau! – i stupet under mig ligger Innsbruck tre hundra meter lägre än mina fotsålor, och högre än min hjässa, fast visserligen betydligt högre, ser jag endast bergens beundrans- och vördnadsvärda vithjässor. I det läget bör man kunna hålla ”obehöriga” på avstånd. Vi trivas fortfarande bra på detta förrästen rätt skojiga lokus, som ibland påminner om ett nybyggaresamhälle, ibland och tyvärr oftare om ett sanatorium för mer eller mindre förryckta. Det kan dock hända, att vi om någon tid flytta till Bregenz eller kanske rent av till Lindau. Jag tyckte så mycket om sjön, måsarna och – Trübchen! Men vet du, vad jag har gjort, jag har bjudit hit Irma[5] på en månad eller sex veckor. Mamman och mormor hade flera gånger skrivit att hon började se så klen och avtärd ut och jag kunde förstå, att de plågades av den vanliga vår-oron för hennes lungor. Nå när jag nu själv, fet som en prost, sitter här och gonar mig i den rena luften och det varma solskenet, tyckte jag, att jag borde ta hit flickebarnet. Min obefintlige homme d´affairs skulle sannolikt inte ha delat min åsikt, men nu är saken avgjord, och jag hade just idag ett glädjeglittrande brev från tösen, som vid det här laget antagligen sitter på tåget till Berlin. Som följd härav blir min beramade Italia-resa i varje fall uppskjuten och kanske inhiberad, däremot tror jag nog att vi resa hem till sommaren. Hur var det på sjön? Höll ni er tappra?[6] Och vad sa Gujje och Cajje?[7] Hur gick det med Dalafärden? Du kunde säkert behöva några tysta dagar efter det mångspråkiga London och – mångtalande Stockholm! Ska Edith i elden bums? Hälsa henne och må så godt allesamman! Din HjB Maskinskrivet brev. Originalet finns i Kungliga biblioteket. [1] homme d´affairs, fr., affärsman, agent. [2] Ordet är understruket för hand med bläck. [3] Victor Sjöström hade i ett långt brev till Bergman i början av mars beklagat sig över sin resa till London, där han bl.a. tvingats se dålig film – ”den amerikanska smörjan” – som anses framgångsrik och publikdragande. Som ofta kände Sjöström sig nedslagen: ”Inte kan jag säga, att jag är så värst glad i skrivande stund. [- - - ] Som jag skrev till dig, blev jag ganska modlös efter de samtal jag hade med de filmstyrande där. Hela detta arbete förefaller så meningslöst, då det präntas i en: era filmer äro storartade, stå långt över andra, men äro för fina för vår publik.” Längre fram i brevet återkommer han till sitt depressiva tillstånd: ”Osäker på mig själv har jag alltid varit, men nu är det alldeles galet. Gång på gång önskar jag mig allt oftare, att jag kunde dra mig ifrån detta arbete.” Ytterligare en sak gör honom ledsen och plågar honom. Dels måste han framföra en del ändringsförslag i Bergmans nyskrivna filmmanuskript – som senare kom att bli filmen Eld ombord – dels måste han annonsera, att honoraret denna gång dras ner i förhållande till de honorar Bergman tidigare fått för inspelade filmer. Han fick till sist 7 000 kronor. Som framgår av Bergmans svarsbrev gör han på allt sätt försök att kamratligt muntra upp sin vän: ”Men strunt i svartalferna.” [4] idaf, ombebatterat, den speciella stavningen återger sannolikt brister i telegramtexten. Bergman har optimistiskt tolkat det tyska ordet Antwort/svar som antaget. [5] Irma S:t Cyr, Hjalmar Bergmans systerdotter. [6] Bergman hade i ett tidigare brev gett Sjöströms goda råd för undvikande av sjösjuka inför deras resa över Nordsjön. [7] Sjöströms bägge döttrar, tillika Bergmans guddöttrar. |
|