454. Hans Larsson [Hungerburg bei Innsbruck] 11/3 XXII Käre Hans Larsson! Ja, det finns så mycket att taga avsked av,[1] att jag – även om jag räknar med att bli en mycket gammal man – måste gnida på minuten. Och det är det värsta! Ty framförallt i fråga om tiden, besannas det gamla ordet: Snålheten bedrar visheten. Så tumlar man fram genom livet ō genom arbetet alldeles som turisten genom Louvres salar. Och den tids-snåle guiden ropar: Voilà la grande merveille – mais allons, monsieur! Il y a encore des belles choses[2] – Nej, käre, det är i sanning ondt om tid. Och i det stycket äro vi väl alla mer eller mindre fattiglappar. Desto mer tacksam är jag Dig för de vänliga tankar ō rader, Du sändt mig! Din tillgivne Hjalmar Bergman
[Tillskrivet runt kortet:] Ja, här är vår ō underbart vackert! Skulle inte de här trakterna kunna vara något för Din semester? – Eller vill Du inte lämna Skåne? Handskrivet korrespondenskort. Originalet finns i Lunds universitetsbibliotek. [1] Som svar på brev 449 den 21/2 1922 skriver Hans Larsson den 27/2 1922: ”Jag är inte riktigt glad över ditt brev i dag. För egen del är jag tacksam för vad du där säger mig personligen, men du själv är missmodig.” Han tillägger: ”Livskänslan har sina döda perioder. Skulle det åtminstone inte ännu finnas något mer att säga farväl till?” [2] fr., fritt tolkat: ”Här har vi det stora mästerverket, men låt oss fortsätta min herre, det finns flera vackra ting.” |
|