455. Victor Sjöström

Hungerburg den 20/3 XXII

Endast några rader, kära du, för att tacka dig för ditt vänliga telegram! Vi ha havt en rad ljuvliga högsommardagar, som dock nu brytes av en ordentlig orkan. Den vackra nådatiden ha vi användt väl – nämligen till milslånga promenader över berg och dalar, varvid jag gått något avsides som de stora gåsungarnas sed vara plär. Förthy att jag varit upptagen av att granska och utbygga diverse ”detektiv”-förslag.^[1] Nu har jag emellertid fastnat för ett, som jag tror skulle kunna bli spännande och ganska intressant. De närmaste dagarna skola således ägnas åt nedskrivningen och om en sex sju dagar hoppas jag kunna sända förslaget – ifall inte möjligen Stiller^[2] redan skulle ramla ned från höga norden och vålla ett uppskov. Men det dröjer väl ännu någon tid.

Som du kanske vet, telegraferade han till mig att jag – på bolagets bekostnad – skulle resa till Stockholm. Men det var mig alldeles omöjligt. Först och främst hade Stina alls ingen lust att stanna kvar här, om jag reste på mer eller mindre obestämd tid, för det andra hade Irma^[3] kommit dagen före telegrammet – och att föra de båda damerna på en liten tripp till Sverige hade ju varit tämligen opraktiskt. Dessutom blir det ju vida billigare för Stiller att bo någon tid här än för mig att bo motsvarande tid på något av de hiskligt dyra Stockholms-hotellen. Och till syvende och sist skulle hela arrangemanget ha gjort mig så nervös att jag litet eller intet förmått utträtta. Jag hade således mina goda skäl att telegrafera avböjande. Skulle emellertid Stiller föredraga att sammanträffandet äger^[4] rum i någon annan ej alltför avlägsen stad, München t.ex., är jag naturligtvis villig att bryta upp härifrån. Jag menar – om han vill kombinera sin resa med något annat syfte, som gör det önskvärdt för honom att vistas på den eller den platsen. Hälst ser jag förstås att jag får stanna där jag är, ty det är jäkeln vad resor kosta, ej blott i pengar utan nästan ännu mer i tid. Hur som hälst hoppas jag att han underrättar mig om sina planer i något så när god tid, så att jag hinner ställa mina egna därefter.

Och hur har du det själv nu? Har du kunnat ta dig någon liten vilotid? Vet du, det gör så väldigt godt att slöa till riktigt ordentligt, att ligga i träde om också endast en vecka. Men hälst bör man nog ha någonting ”neutralt” av intresse att syssla med. Och du har ju dina småttingar att traska omkring med, förevisande och förklarande denna vackra värld. Och du har din bil att ta sönder och sätta ihop igen – ja, ifall du nu verkligen behöver ta sönder den – det kära djuret ger dig kanske tillräcklig sysselsättning ändå?

Vi ha våra bekymmer, vi hotas av en betydelsefull strejk: i morgon stoppar den drahtseilbahn^[5] som förenar oss med Innsbruck. Sen få vi traska och gå de 400 meterna upp och ned, när vi ska ha någonting i stan. Följaktligen ska vi ge oss dit ned i kväll för att proviantera. Jag ska köpa 4 kilo äpplen och 4 flaskor cognac. Jag hoppas, att det ska räcka strejken ut. Stina påstår, att den blir kortvarig och att jag är alldeles galen som köper 4 flaskor, då en kunde räcka. Vad rör sig månne i denna kvinnas hjärna? Tror hon, att jag tänker hälla ut den cognac, som möjligen ej konsumerats under strejken? Kvinnor äro ofta mer praktiska än vi män – dock icke i fråga om sprit. Där röja de ständigt sin brist på sund logik och förmåga att rätta sig efter situationens krav.

Må nu så godt, kära du, och rök i ditt wigwam en fredspipa, så röker jag en i min. Innan vi åter gripa till tomahawkerna och hugga oss fram till nästa rasteställe.

Din

HjB.

Maskinskrivet brev. Originalet finns i Kungliga biblioteket.