463. Victor Sjöström

Segholmen den 31 [8 1922]

Jaha, kära du, här sänder jag alltså mitt förslag till slutet. När jag i Råsunda föreslog en epilog, kom från dig helt spontant en replik: Då behöver kanske inte Dick^[1] dö! I förstone syntes det mig omöjligt, ty jag såg honom för mig frisk och stark och i en evig och obotlig motsättning mot Jan. Men det finns ju en medelväg – nämligen att göra honom till en mer eller mindre nedbruten man. Det är ju i sak logiskt och trovärdigt, i moral ”rättvist” samt ger möjlighet att åstadkomma en lagom blid slutstämning.

Godtar du mitt slut, så tror jag nog att du även skall godtaga mitt förslag till ändringar av ”kajutscenerna” 535 och följande. Dessa scener framtvingades ju av nödvändigheten att åstadkomma en försoning mellan Jan och A. B. Men denna försoning är icke någon försoning. En karl som nyss varit nära att dräpa sin hustru, kan visserligen ödmjukt be om tillgift – men icke med den överblick av hela sitt liv som Jans repliker anger. Och den förlåtelse en halvt medvetslös och djupt förvirrad kvinna skänker, saknar ju allt värde. Av en helt annan innebörd blir såväl ånger som tillgift om en tid förflutit. Det blir en försoning mer i handling än i ord. Dessutom förefaller det mig både moraliskt och psykologiskt oriktigt, att Jan faller i gråt – en karl som han har inte så lätt att gråta midt upp i en kritisk och ödesdiger situation – när all fara, oro och tvekan äro övervunna, ja då kan hända att gråten kommer.

Där har du alltså mina synpunkter och nu får du ju själv se, i vad mån du kan dela dem och hur du finner dem uttryckta i manuskriptet.

Nu ska jag inte sladdra mer för dig din jäktade krake! Utan skakar jag tass och säger god natt! Det är sent, nämligen, och jag är sömnig.

Din

HjB

Maskinskrivet brev. Originalet finns i Kungliga biblioteket.