480. Algot Ruhe

Örebro den 25/12 XXII

Käre Algot! Vid kort och bråkigt besök i Stockholm fick jag på förlaget Din bok^[1] och brev. Tack! Läste om boken en sömnlös natt ackompagnerad av Birjerjarl- och Norrlandsgatornas bilorkester. Och förstod en hel del. Du är för nykter, käre vän! När Du skildrar människor eller – som här – människors liv, så skildrar Du människor eller människors liv. Var finner man hos Dig ett spår av den underbara transcendentala naturmystik, som gör ”Värmlänningarna”^[2] till Svenska Folkets förnämsta andliga spis under ett sekel och som förlänar även mindre alster – ”Fången på Älvsborg”^[3] t.ex. – en oemotståndlig tjusning? Du är kvick och rolig, det vill jag inte förneka, eftersom jag inte kan. Men hur fransk är inte Din kvickhet, hur opåpekad, lågmäld, understucken – och framför allt, hur kittslig! En verkligt god kvickhet skall vara kittlig men inte kittslig. Har Du aldrig läst min store namne signaturen Dan?^[4] Hos honom kan Du finna egenskaper som äro Dina polärt motsatta. Men så är han också populär. Du har två dygder, som därför att de samlats i samma person, blivit två oförlåtliga laster: du är skarpsynt och sanningskär. Vi svenskar ha ingenting emot, att en man är sanningskär. Vi älska sanningssägaren Strindberg – på samma sätt som vi älska ett sanningssägande barn. Av barn och dårar skall man höra sanningen; en vuxen och klok bör hålla sig för god för sånt. Vi ha heller ingenting emot de^[5] skarpsynta – om de förstå att ljuga så ypperligt som Selma.^[6] Kanske kan vi också fördraga en skarpsynt och sanningskär karl, ifall han slår sönder bord och stolar, ty en smula slagskämpe är vi ju alltjämt. Men en karl som ser och säger vad han ser med ett litet städat och illfundigt löje i sitt svarta (fransyska) skägg – nej tack!

Nu säger Du kanske: varför har just Du och jag framkallat dessa djupsinniga reflexioner? Men det är inte precis den, som gjort mig tankfull. När jag första gången läste den, tänkte jag bara på, hur fyndig och rolig den är. Så läste jag som sagt om den en natt i Stockholm och hade då dess författare mera i tankarna. Och blev djupsinnig som ofvan. Kom nämligen att tänka på den fråga, som någon av Dina utländska vänner gjorde rörande Din plats i svensk kultur. Vad boken beträffar, hoppas jag att Du ska få glädje av den. Jag vet ju inte om den lyckats armboga sig fram i julträngseln (har inte läst svenska tidningar på ett par månader) men den hör säkert till de sällsynta böcker som säljas även efter jul, kanske mest då. Hans Larsson berättade en gång om någon av sina tidigare böcker – Meditationer^[7] tror jag – att den första året såldes i 12 ex., andra året i 120 tredje i 1200, femte kom en ny stor upplaga. (Exacta siffrorna mins jag ju inte, men proportionerna voro ungefär dessa.) Ekonomiskt lysande är icke en sådan bok-karriär. Men den är vacker. Din bok är vad jag skulle vilja kalla levande vetenskap – till skillnad från all den fossila – 

Sannerligen tror jag inte att jag snart måste taga mig det tunga oket uppå och skriva i bladen om inte för annat så för att ge en del upplysningar rörande en viss Algot Ruhe. Ty det är onekligen på tiden att han får en ställning som i någon mån motsvarar hans kapacitet. Att dilla lite man och man emellan nyttar inte. Man får inte mothugg, snarare medhåll – men folk, som betyder något vill ha ”den bildade allmänheten” som ryggstöd. Eljes skulle de ju inte betyda något. Och en man som talar ex catedra^[8] är en man, som man kan hänvisa till. Så med det.

Vårt Stockholmsbesök var kort och jäktigt. Passbestyr, ekonomi på pantbank och andra banker julklappar, släktkolifej, dag upp och dag ned. Uttröttad kom jag till Örebro och uttröttad reser jag därifrån. Till Sicilien där jag kanske blir fascistchef eller hängd. I så fall vänder jag ej tillbaka till fosterjorden, vilket onekligen vore bäst för mig och många. Här är jag som en främmande bit i en puzzle-ask: man söker förgäves min plats i den vackra tavlan. Och förargas och spottar på mig. Naturligtvis får jag finna mig i det men jag tycker inte att det är roligt. Jag börjar bli ledsen och trött.

På sammanträdet hos Bonniers^[9] spelade jag inte någon överväldigande mäktig roll. Mina högt ärade kollegor hade ju redan kandidatlistan klar. Aderton namn! Uppgiften blev alltså endast att ”slakta” kandidater och det är inte uppbyggligt. Berger^[10] fick och det fann jag välförtjänt, likaså Ljungkvist.^[11] Ett och annat lovtal hölls i vilket jag ej kunde instämma, ty som den samvetsgranne man jag är, hade jag verkligen läst böckerna. Ditt arbete^[12] såsom varande ”icke-skönlitterärt” kom ej med på listan.^[13] Eljes skulle det verkligen ha roat mig att sondera terrängen en smula för att se hur en man som t.ex. Laurin^[14] står inför ”fenomenet Ruhe”. Jag säger fenomen, ty jag finner det fenomenalt dumt att all den andliga smidighet och skicklighet, det mångkunniga, vakna och sällsport klara vett, som ryms i din skalle, ej skall utnyttjas på ett helt annat sätt än som nu sker. Det är oekonomiskt. Men vi är ju så rika vi.

Jag är glad att få fara till Sicilien. Kanske blir jag en bättre människa där. Kanske blir jag svensk. Så äktsvensk att svenska hundar finna behag i min doft och morra måttligt. Så natur-mystisk och känslo-myskisk att Du håller Dig för näsan. Men håll Dig inte bara för näsan utan håll Dig också väl med mig, för då kan Du ge Dig katten på att jag blir en stor och mäktig man i detta land. Amen.

Din tillgivna vän

HjB.

Maskinskrivet brev. Originalet finns i Kungliga biblioteket.