494. Algot Ruhe Taormina, Rocca Castello 18/2 [1923] Pas se plaindre![1] Du har det couraget, min käre och ståndaktige olyckskamrat – jag icke. Och jag önskar inte ha det. Tvärtom skulle jag önska mig mod att helt och oförskräckt klaga. Men inte heller det! Blir bara ett mummel så här på tu man hand. Jag vet, att jag – alldeles som Du – skulle kunna få någonting vida mer av mitt intellektuella arbete, än vad nu är fallet, om jag inte ständigt hade armodsspöket i ryggen. Och det tycker jag är dumt. Opraktiskt. Du formulerar problemet förträffligt: oberoende genom rikedom eller oberoende av rikedom. Men om man varken kan skaffa sig rikedomen eller helt avstå ifrån den? Nåja, så är man slagen till en slant, blir ett litterärt skiljemynt. Que fair–.[2] Jag har prövat förlagslån (mot realsäkerhet och vederbörlig ränta) men det har visat sig vara ett äkta Döbelnskt läkemedel.[3] Eller jag tar emot ett filmarbete. Det kunde i och för sig vara intressant och tacksamt om jag finge sköta det i fred, d.v.s. tillsamman med en god regissör som Sjöström eller Stiller.[4] (Ehuru båda för närvarande äro något sinnesförvirrade tack vare en löjligt dum strävan att träffa le gout anglo-americain!) [5] Men nej! Över regissören – vi ska nu inte tala om författarekraken! – står ett lösligt hopravsadt råd av direktörer, biografägare, bolagsintressenter, biljettförsäljare – – Resultat: (för mig) konstnärligt plus minus noll, ekonomiskt: levebröd under de dagar filmarbetet varar. Men reserven, de dyrköpta månaderna ad maiorem artis gloriam?[6] Ibland tröstar jag mig med, att jag alltid har en utväg kvar – förutom det obligatoriska självmordet, som jag verkligen tänker gömma till allra sist. Jag ska gå omkring och tigga. Inte på redaktioner och förlag utan på gatorna. Det blir för mig en helt ny religion, en omvändelse ala Lidman.[7] Och Du skulle inte vilja leda en tidning? Nå, jag har ingen att bjuda Dig. Men hade jag en redaktörsstol till mitt förfogande, skulle jag inte bjuda Dig den – jag skulle sätta Dig där. Häromdagen kom en kurre till mig och sa: Herr Bergman, var ska vi finna en redaktör som kan rycka upp gamla Aftonbladet? (Där lär vara tronskifte.) Svar: Algot Ruhe. Genmäle: Ja, men han har ju förbindelse med bolsjevikerna.[8] – O sancta Simplicitas![9] – Samma genmäle har jag fått en annan gång då Du var samtalsämnet. Recensenter bruka ibland beskylla mig för att uteslutande skildra småstadsmänniskor. Jag kunde svara: Mina herrar jag har aldrig varit på någon annan planet än denna, jag har följaktligen aldrig sett någon storstad. Nu värka mina ögon av bara fan. Ajjö kära Du. Kommer och tar Dig på sängen en tidig morgon i maj. Din HjB Maskinskrivet brev. Originalet finns i Kungliga biblioteket. [1] Brevet inleds med en fransk sats, fritt översatt: ”Man skall inte beklaga sig”. Det var denna hans förmåga att vara oberoende av yttre sociala och ekonomiska förutsättningar – couraget – som Bergman beundrade hos Ruhe. [2] fr., vad skall man göra. [3] Uttryck hämtat från Johan Ludvig Runebergs (1804–1877) dikt ”Döbeln vid Jutas” i Fänrik Ståls sägner, del I, 1848 och del II, 1860. Ett botemedel som hjälper på kort sikt men som sedan gör saker och ting värre. Döbelns uttalande lyder: ”Nej, doktorn, nej, tänk ut en sats, min herre, / som gör mig för i morgon sjufalt värre, / men hjälper mig i dag på mina ben!” [4] Filmregissörerna Victor Sjöström och Mauritz Stiller, som Bergman vid den här tiden hade ett nära samarbete med. [5] fra., den anglo-amerikanska smaken. [6] lat.fras fritt översatt: till konstens högsta ära. [7] Författaren Sven Lidman (1882–1960) genomgick under perioden 1918–1919 en religiös kris och sökte sig till pingströrelsen. Just vid denna tid träffades Lidman och Bergman några gånger. När Bergman sände sin roman En döds memoarer till Lidman, tackade denne i ett brev den 3/12 1918 med orden: ”Det är en sådan trollens och demonernas värld i vilken Du för Din läsare in. En värld där själfva den eviga viljan är en mannekäng bland sprattlande mannekänger – en jättelik grå spindel som mekaniskt och grymt spinner in hela världen i sitt nät för att mätta sig och dock alltjämt hungra. (Att Du rent konstnärligt skapat en verkligt sällsam fantasmagori det vet Du nog själf.) För mig är den en trollens och djäflarnes värld om hvilken jag längtar att höra Dig tala.” [8] Algot Ruhe hade sedan 1906 medverkat i socialistiska ungdomsförbundets organ Fram men hade 1908 övergått till den nystartade, mer vänsterbetonade Stormklockan, där han skrev under de första utgivningsåren. Detta hade i vissa kretsar gett honom rykte om att vara bolsjeviksympatisör. [9] lat. uttryck, fritt översatt: O heliga enfald. |
|