5. Alma Hedberg Örebro den 21/Sept 901 Kära lilla Tante! Tusen tack för brefkortet på min födelsedag – men stor skam för beskyllningen. Den återfaller för öfrigt tiodubbelt på den lilla falska afsändarinnan! Men det är väl inte värdt att jag grälar nu mera. Nyheterna äro följande och få. Jag har under hösten skrifvit ett nytt skådespel – eller rättare utkast till ett skådespel, bärande namnet "Eivor Varing"[1] – vidare en poetisk, fantastisk, symbolisk berättelse utan namn – med ungefär följande innehåll: En pojke – på gränsen mellan barn och man – slites mellan kärleken till sin aflidna syster (den appolliniska kärleken) hvars blå ögon drar honom mot svala rymder – och kärleken till en skogshuldra (den dionysiska).[2] Barnsligt rusad af huldran sträcker han sig emot henne – men får veta att – "Det du längtar efter – det du trängtar efter – aldrig når du det – aldrig får du det – förrän eld dig brännt – förrän sol du kännt." Åter dragen till systern, upptändes hans eld af solen och han går ut i skogen (lifvet) för att kämpa med huldran. Huldran förelägger honom en gåta – gissar han den är han huldrans herre, annars tvärt om. Hurudan färg har hennes ögon? Pojken gissar: gula som solen, grå som marken, gröna som hafvet, inte blå, för det var systers ögon – men kanske gröna, gula och grå. Galet. Pojken går till kyrkogården och sätter sig på systerns graf – förskräckt följer huldran. Ur grafven får han då höra att: ”Rödt är lifvet – röd dess tanke – rödt det öga som du ser ..." Huldran kryper till hans bröst, men åter hörs rösten manande och slutande med orden: "Från den lösta gåtan – kom! – Till den tysta hvilan – kom!" Och han drages ned genom den rämnande grafven. – Pojkens moder träffar huldran och stående på grafven sjunger huldran slutorden: "Rödt är lifvet – röd dess tanke – röd den önskan, som det bär – rödt är blodet – som i hjärtat – sjuder för hvar solens kyss. – Men den höge – grymme gifvarn – utaf lif och lifvets gång – sänkte ned i – mänskohjärtat – längtan efter annan färg. – Efter himlens – klara rena – svala blåa underfärg. – Därför kämpar – mänskohjärtat – med sitt eget röda blod [?]– Därför blandas – uti lifvet – skrattets rena vackra klang – med de dunkla – tårbemängda – snyftningar och klagorop. Sic! Åtta dagar i dag börjar jag min pilgrimsfärd.[3] – Genom Tyskland (direkt) Schweitz (kort uppehåll) till Florens (med uppehåll i Milano och besök i Venedig samt möjligen andra platser). Från den 15 dec – Rom med Neapel, Pompeji m.m. Början af Maj: via Pisa, Genua, San Remo, Monte Carlo, Nice, Marseille, Nim[e]s, Montpellier (uppehåll hos Carl Söderlinds) vidare rakt upp till Paris, där 14 d. – 3 v.[4] Så hem i början på Juni. Detta är planen, men det är ju mycket, som kan ändras. I alla händelser blir det en intressant och lärorik resa. I min fantasi blir den dock allt mer och mer lik Diogenes´[5] gamla saga – ett irrande, fruktlöst sökande – efter en människa. Oss emellan sagdt!!! Adjö nu, kära lilla Tante, tusende hälsningar från alla till Tante och Tantes kära genom Farbror–Baffe! Dennes adr. i Florens: Via dei Serragli, Firenze. Professor Nicati[6] Handskrivet brev. Originalet finns i Stockholms universitetsbibliotek. [1] Detta ungdomsdrama är numera förlorat. [2] Dikotymin ”apollinisk” resp. ”dionysisk” har Bergman hämtat från den tyske filosofen Friedrich Nietzsches (1844–1900) arbete Die Geburt der Tragödie aus dem Geist der Musik från 1872, där denne betecknar det apolliniska som den klara tankens ideal, medan han engagerat beskriver det dionysiska som den hänförda livsbejakelsen, extasen och lidelsen. Som hans korrespondens visar läste Bergman gärna Nietzsche, om än med en lätt sarkastisk distans, under de första åren efter sekelskiftet 1900. Se brev 33 till Ellen Key den 22/11 1904, not 13. [3] Åsyftar Bergmans första omfattande bildningsresa utomlands på egen hand 1901–1902. Beteckningen pilgrimsresa kan möjligen vara en alludering på ett genomfört motiv i Verner von Heidenstams (1859–1940) roman Hans Alienus från 1896, som Bergman beundrade. [4] Den planerade hemfärden över Frankrike kom aldrig att realiseras. Bergmans hemlängtan blev för stark och han fick föräldrarnas tillåtelse att tidigarelägga den direkta resan till Sverige. Han lämnar den 13 mars Rom och är hemma i Örebro den 18 mars 1902. [5] Diogenes från Sinope, verksam på 300-talet f.Kr. Grekisk filosof av den kyniska skolan, känd som Diogenes i tunnan. Dennes asketiska livsföring har i traditionen belysts av apokryfiska anekdoter, varav just den med Alexander och tunnan är den kändaste. Vad som i övrigt är känt om Diogenes – han har inte efterlämnat några skriftliga dokument – är att han i en desillusionerad protest mot ett korrupt samhälle och en fientlig värld framhävde lyckan i självkontroll som ett medel till andlig frihet. [6] Professor Antonio Nicati och hans hustru Hedvig f. Tham drev en mindre pensionatsrörelse i sin bostad. Professorn skulle också ge Bergman lektioner i italienska. |
|